Pelle Månsson
Demonstranter
och vänner!
I går var
det trettio år sedan Saigon kapitulerade. De USA-soldater som var kvar hade
flytt några dagar tidigare tillsammans med högre officerare i Sydvietnams armé
och inflytelserika politiker och tjänstemän i staten.
Jag minns det som om det hade varit i går. En
stridsvagnsko1onn med en FNL-fana på den forsta tanken kom från norr längs paradgatan.
Besättningarna bestod till största delen av FNL-soldater som flera år tidigare
hade flytt från syd till nord och nu ville tillhöra de första som kom hem igen.
Så har man berättat för mej långt senare. Men det kom
också förband från Cuchi-området i väster, inte
speciellt långt från gränsen till Kambodja, och från Mekong i söder. En av
stridsvagnarna körde igenom grinden till presidentpalatset och där står den än
i dag. Jag brukar gå och titta på den och känna på den de gånger jag har besökt
Ho Chi Minh-staden.
Det har varit rätt
mycket om Vietnam i media de senaste dagarna. En del bra och vederhäftigt men
också sådant som inte haft mycket med verkligheten att
skaffa. Genom åren har det mest varit tal om naturkatastrofer som
översvämningar med massdöd som följd eller fågelinfluensan de enstaka gånger
som landet kommit på tal i våra media. En del tycker att jag lägger alltför
mycket tid på mitt Vietnamengagemang. Hopplöst romantiskt, har någon sagt.
Kriget tog väl slut redan 1975 eller gjorde det inte det?
Men min relation till
Vietnam är djup och allvarlig på många sätt och jag funderar ofta själv över
hur det kan ha blivit så här. Jag kan ju inte ens språket och ändå känns det
som om jag kommer hem när jag kommer dit. Nog är detta märkligt. Och Vietnam är
faktiskt inte ett krig även om många här i landet verkar tro det utan ett land
och ett folk som har så oändligt mycket viktigt att säga och lära oss om vi
bara ger oss tid att lyssna. Jag menar att det vietnamesiska folket behöver
vårt solidariska stöd likaväl i dag som för trettio år sedan. Kanske är ett
brett och solidariskt stöd viktigare i dag än då. Nu när de verkliga vännerna
har blivit färre. I dag behöver de gamla imperialistiska plågoandarna inte
längre vapen för att nå sina syften. Även om det under senare år har blivit
allt vanligare igen. Det brukar räcka med hot, embargon, handelsbojkotter eller
speciella kreditregler. Detta har även Vietnam fått erfara
under åren och det elaka spelet verkar aldrig ta slut.
Ibland berättar jag om
Vietnam i etablerade borgerliga kretsar och när jag kommit ungefär så här långt
i mitt föredrag så brukar det ofta finnas någon vän av ordning i publiken som
ställer ungefär följande fråga: "Men Pelle Månsson - hur står det
egentligen till med demokratin och de mänskliga rättigheterna? Vietnam är väl
en kommunistisk enpartistat eller är det inte det?" Den har typen av
frågor ställdes aldrig på 70-talet när bomberna föll över Hanoi och USA-planen
sprutade växtgifter med dioxin över människor, djur och risfält i de norra
provinserna.
Förvisso var Demokratiska
Republiken Vietnam även då en enpartistat och förvisso fanns det även då bris-
ter vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Men frågor av den här typen
är alltid relevanta och de måste besvaras. Men man får göra det genom att
förklara det hela i ett historiskt perspektiv och i belysningen av de oförrätter
och skändligheter som har begåtts mot det vietnamesiska folket över tiden och i
de västliga demokratiernas namn. Först det franska koloniala förtrycket och då
var det knappast tal om demokrati och mänskliga rättigheter för vietnameser.
Sedan var det den japanska ockupationen under andra världskriget med
fransmännens goda minne och så till slut USA-alliansens folkrättsbrott. Där man
i officiella rapporter beskrev vietnameserna som ”orientaliska varelser” och
inte som människor.
Krigstillståndet i Vietnam
slutade så sent som 1989 när vietnameserna drog tillbaka trupperna från
Kambodja efter att ha besegrat Pol Pot och de röda khmererna. Därefter har man
fått koncentrera sig på att bygga upp landet och livnära befolkningen. – Inte
förrän 1994 hävde Bill Clinton USA-sanktionerna mot Vietnam och man har inte
betalt en dollar i krigsskadestånd till det förödda landet trots alla löften. –
Det har egentligen inte funnits så mycket tid till att tänka kring de här
frågorna och de flesta vietnameser förstår heller inte vad vi menar när vi
talar om brister vad gäller demokrati och människorätt. Dom har ju andra
erfarenheter av de västliga demokratierna när det gäller detta.
Jag vet inte längre riktigt
säkert om demokratin är så mycket bättre här än där. Men jag vet säkert att när
det gäller att förlåta sina tidigare fiender och plågoandar och lämna tidigare
inhemska oförrätter och motsättningar därhän så är nog ändå Vietnam ett
föredöme i de flesta sammanhang. Långsinthet och brist på generositet är som
bekant betydligt vanligare i vår del av världen.
*
Det nyliberala EU-systemet, som idag präglar vår
til1varo, hålls samman av privilegier och generösa ersättningar ti1I de
politiker och tjänstemän som är satta att administrera eländet.
Ordningen gäller inom
hela EUs fögderi och i Bryssel lika väl som i våra
kommuner. Utan detta välsmorda nav hade EUs
verksamheter knappast fungerat eller kanske ens längre existerat.
Det politiska
etablissemanget har, som topparna inom näringslivet, utvecklats till en grupp
för sig. Politiken ses inte längre som ett uppdrag utan som en synnerligen
lönande födkrok. Konsekvensen har blivit att lojaliteten mot väljare och
vanligt folk har ersatts av lojalitet med det maktsystem som står för de höga
ersättningarna och som garanterar ett bekymmersfritt liv fram till döddagar för
de som är till salu och håller sig till spelets
regler. Maktsystemen tar alltid hand om de sina.
I en tid när
storföretagens politiska ambitioner går på tvärs med vanliga människors krav
och strävanden så skall folkets företrädare till varje pris skyddas från
folklig påverkan. Ersättningar och privilegier sätts därför på en sådan nivå
att de blir svåra att säga nej till och genom allt frikostigare bidrag från
stat och kommun har de etablerade partierna gjort sig oberoende av både
medlemmar och sympatisörer. De politiska etablissemangen finansierar så att
säga sig själva via offentliga medel.
Det finns naturligtvis
ett syfte med detta system och vi får ett politikerskrå som lätt klipper banden
till dem de säger sig företräda. Egenintresset tar över och förmågan att bedöma
konsekvenser avtar snabbt när jämlikhets- och rättviseperspektivet blir alltför
suddigt.
Så står man där en dag och märker att man i sin iver
att vara makten till lags både har varit med om att sälja ut landets frihet och
självbestämmanderätt till EU-byråkratin och upptäcker att man genom opportunism
medverkat till att Sverige i praktiken blivit ett lydrike till USA.
Jag menar inte att
yrkespolitiker skall behöva leva under sämre förhållanden än de som har valt
dem. Men eftersom de oftast är valda av en folkmajoritet, som de ska fatta
beslut för, så bör de också något så när dela denna majoritets levnadsvillkor.
Det pågår för närvarande en kapplöpning i social
nedrustning i Europa, inspirerad och uppmuntrad av EU.
EU-systemet gynnar de som
satsar sitt kapital och de makteliter som administrerar systemet och detta sker
på löntagarnas och vanligt folks bekostnad. Så enkelt kan man beskriva det hela
och detta är inget att hymla om. Det är lagstiftad högerpolitik så långt ifrån
Folkhem och Välfärdsstat man kan komma. Ty så har Sverige förvandlats genom
EU-anpassningen - från ett av världens jämlikaste länder till ett paradis för
kapitalister. Arbetarlönerna är nu bland de lägsta i Västeuropa och ingen
annanstans är det så lätt och billigt för företag att slå igen fabriker,
avskeda anställda och flytta utomlands.
De svenska direktörerna har
ingen anledning att klaga i den nya ordningen, väl medvetna som de är om att en
ryggradslös fackföreningsrörelse och ett lika ryggradslöst politiskt
etablissemang i stort delar deras värdegrund och som regel kommer att gå dem
till mötes i den politiska utpressning som det hela faktiskt är. En jobbexport
som satts i system och som en riktig socialdemokratisk regering naturligtvis
borde ha förbjudit för länge sedan.
Det vilar något smått absurt över den andefattigdom
som präglar dagens socialdemokrati. Ständigt lovas nya resurser, men lika
ständigt som regeringen ger med den ena handen så tar den med den andra. De
vackra orden om mer folk och pengar till "vård, skola och omsorg" har
inget samband med den politik som förs. Resultatet har blivit mindre folk och
mindre pengar inom hela den offentliga sektorn i förhållande till de behov som
finns. Det vet alla som har barn i skolan eller som är beroende av vård och
omsorg för att klara sig. Detta är folkets verklighet och något mer visionslöst
än dagens regeringspolitik har sällan skådats.
"Av var; och en
efter förmåga - åt var och en efter behov" har varit en bärande devis för
de flesta socialister över tiden. Så även för den tidiga socialdemokratin i
vårt land. Planerad hushållning av landets resurser, kamp för ökad jämlikhet
och demokrati även inom produktionen var den politiska strategin under flera
decennier. Men så länge som dagens marknadsliberalism och EU-dikterade
budgetdisciplin gäller som huvudlinje för svensk socialdemokrati så kommer alla
löften om förbättringar för de sämst ställda att svikas. Löftena är bara till
för att framställa det socialdemokratiska partiet som något
*
SAFE är ett litet parti och erbjuder inte sina
medlemmar några privilegier. Den som ser politiken som en möjlighet till
karriär och lätt förtjänta arvodespengar hör inte hemma hos oss utan får söka
sig någon annanstans. Vi menar att politiker ska leva som dem de representerar
och den principen har vi följt så länge som vi existerat. Vi ser som vår
främsta uppgift att slå vakt om välfärdssamhället och folkhemspolitiken.
– Men man kan knappast säga att samhällsutvecklingen har gått vår väg. – Den
kapitalism som vi tycker så illa om är nu till synes starkare an någonsin. Ju
bättre det verkar gå för den nyliberala ordningen ju sämre går det för arbetare
och vanligt folk.
– Jobben exporteras till
låglöneländer. Välfärden rivs ner. Klassklyftorna vidgas. Demokratin urholkas.
Statliga och kommunala verksamheter säljs ut. Sjukhus privatiseras.
Privatskolorna blir fler. ATP har avskaffats och pensionspengarna går till ökad
spekulation på börsen. Postkontor stängs och järnvägar privatiseras.
Regleringar som varit bra för vanliga människor har tagits bort.
Så här kan det inte hålla
på i det oändliga. Det är vår fasta övertygelse. Förr eller senare kommer folk
att göra uppror mot EU-makten och de rikas rofferi. Detta är grunden för vår
framtidsoptimism.
Vi vill att inkomster och
välstånd ska vara jämnt fördelade och att vi tar gemensamt ansvar för
barnomsorg, utbildning, äldre- och handikappomsorg och sjukvård. – Vi menar att
jämställdhet mellan kvinnor och män kräver att dagens klyftor mellan fattig och
rik minskas radikalt. Det är kvinnorna som i dag utgör den större delen bland
de lågavlönade.
Sverige är som land rikare än någonsin. Det är inte
resurser som saknas - det är viljan att fördela dem rättvist som inte längre finns
hos de politiska etablissemangen. – Kampen för jobben, kampen för skolan,
kampen for vården, kampen for rätten att ha någonstans att bo, kampen för en
pension att kunna leva på, kampen mot lönenedpressningen, kampen för kvinnors
rätt, kampen för en demokrati värd namnet - är vår gemensamma kamp. Så har det
varit och så kommer det också att vara i fortsättningen.
Det krävs nu att alla
som vill behålla den svenska välfärdsmodellen hjälps åt om vi ska klara
framtiden. Föräldrar måste ta aktiv del och kämpa för en bra förskola och
skola. Anhöriga måste kräva att äldre och handikappade får tillräckliga
resurser. Det är viktigt att den öppna aktiveringen återupprättas i vår kommun,
en bra rehabiliteringsverksamhet är nödvändig om de äldre ska kunna klara ett
hyggligt och självständigt liv.
Sedan motboken
avskaffades 1955 har svensk alkoholpolitik vilat på två ben: Högt pris och
begränsad åtkomlighet.
Det har varit en bra
och effektiv politik.
Att begränsa alkoholkonsumtionen är också en
klassfråga och det var ingen tillfällighet att den tidiga arbetarrörelsen tog
upp kampen mot ”brännvinseländet” som en av sina första och viktigaste
uppgifter.
Att bekämpa supandet var en förutsättning för att nå
framgång i kampen för ett rättvisare och jämlikare samhälle.
Inför EU-omröstningen 1994 varnande vi på Nej-sidan
intensivt för att ett medlemskap skulle slå undan benen för den svenska
alkoholpolitiken.
Detta förnekades med
emfas av Ja-sidan inklusive nykterhetsvännerna inom Ja-sidans partier. Jag satt
själv och lyssnade i UDs samlingssal när den
borger1iga regeringens Europaminister Ulf Dinkelspiel lämnade garantier och
lovade att medlemskapsfördraget gav Sverige rätt att
behålla den dittillsvarande alkoholpolitiken. Detta visade sig som bekant
senare vara en bluff och några garantier fanns inte hel1er.
I dag kan vi se att
konsekvenserna för vår alkoho1politik blivit förödande. De i praktiken
avskaffade införse1kvoterna har fu11ständigt slagit undan a1koho1politikens ena
ben - den begränsade åtkomligheten - och supandet är ti11baka på samma nivå som
under brännvinse1ändets dagar.
Denna sociala
katastrof vi11 regeringens utredare Kent Härstedt möta
genom att slå undan det andra benet i svensk a1koho1po1itik -priset - och sänka
skatten på spriten och i för1ängningen tro1igen också sänka priset på vin och
ö1.
Genom kraftigt sänkta
priser ska1l kunderna 1ockas ti11baka till Systembo1aget och rädda det som
räddas kan av statens skatteintäkter. Men detta har egent1igen inte med alkoho1politik
att göra. Förs1aget kommer naturligtvis i stä11et att öka a1koho1konsum-tionen
rejält hos grupper som bor re1ativt 1ångt från den ”billiga” alkoholen e11er
som inte har råd att åka utom1ands och ”tura”.
Alkoholskadorna kommer att
öka liksom våldet och antalet brott. Det finns ingen tvekan om detta.
Den EU-vänliga makteliten i
Sverige insåg fullt ut vilka konsekvenser ett EU-medlemskap skulle få för den
restriktiva alkoholpolitiken. Man hade också klart för sig att en folkmajoritet
skulle rösta nej till EU-medlemskapet om sanningen kom fram. Ty så små var
marginalerna. Och därför ljög de EU-vänliga partiernas ledningar och deras
tjänstemän om sammanhangen och bedyrade att EU inte skulle medföra någon som
helst förändring av den svenska alkoholpolitiken.
Det politiska etablissemanget var helt enkelt mer besjälade av att i eget intresse och till varje pris föra in
landet i EU än att på allvar slåss för landets restriktiva alkoholpolitik och
folkhälsan. Partigängarna i nykterhetsorganisationernas ledningar lutade sig
vid den tiden mer mot sina partiers officiella linje i EU-frågan än ställde upp
på nykteristernas EU-skepticism.
Därför gick det som det gick. Men lögnarna sitter kvar
i orubbat bo och något ansvar för den här politiken har aldrig utkrävts.
De förslag om
skattesänkning som Kent Härstedt nu presenterar har inte ens ambitionen att
sänka alkoholkonsumtionen.
Alkoholbrukets
kostnader for samhället har beräknats till 160 miljarder varje år och det
mänskliga lidandet går inte att beräkna i pengar. Forskare i Sverige har både
förutsagt och sedan redovisat vad som händer efter en passiv EU-anpassning, men
det är inget som de väletablerade och välbetalda EU-politikerna har brytt sig
om.
I kampen mot
alkoholmissbruket hjälper dock inte vackra målsättningar och reklamkampanjer.
Det krävs en handfast politik som begränsar åtkomligheten. En sådan politik
hamnar oundvikligt på tvärs med EU, där alkoholkapitalets intressen alltid går
före folkhälsan.
Det gäl1er att återinföra den svenska solidariska
alkoholpolitiken med höga priser, begränsad tillgänglighet, åldersgränser och
effektiv kontrol1, och högt och tydligt deklarera att med detta har EU intet
att göra. För många s.k måttlighetsbrukare kan lägre
spritpriser kanske kännas lockande, men dagens förfärliga situation kräver i
stället att långt fler s k måttlighetsförbrukare
slutar att dricka alkohol he1t och hållet och blir goda föredömen för sin egna
ungdomar och andras.