Demonstranter och vänner!
Vad
skönt det är att vänta med att ta ställning. Skjuter man upp tillräckligt länge
fattar besluten till sist sig själva, enkelt och omärkligt, efter minsta
motståndets lag. Man fortsätter bara att leva som förr. Man står bara kvar där
man redan står.
Man
står bara kvar och tvekar och grubblar tills man själv blivit en del a det
bestående. Detta är i det särklass vanligaste sättet att ta ställning på.
Göran Palm.
Under mer än 20 år och i land
efter land har marknadskrafterna och kapitalintressena vunnit terräng på
bekostnad av de sämst ställda och den offentliga sektorn. I vårt land och under
sin första tid vid makten har högeralliansen hämningslöst drivit på det
marknadsliberala systemskiftet. Arbetslösa och sjuka jagas samtidigt som de
allra rikaste har fått stora skattelättnader. Det är en djupt orättvis politik
och den har vidgat de redan stora klassklyftorna i samhället. Statliga företag
slumpas bort till det privata kapitalet med argument att ”Staten inte skall äga
företag” och i välfärdssektorn säljs allt större delar av det offentliga till
privata intressenter. På sikt hotar den här politiken naturligtvis den lika
rätten inom skola, vård och omsorg.
Högerregeringens politik är
förfärlig för alla som värnar arbete, välfärd och rättvisa. Men man är inte
ensamma om att bedriva högerpolitik. Systemskiftet har pågått i enbart ett
kvarts sekel oavsett vilken sammansättning de regeringar haft som suttit vid
makten. I stället för att organisera kampen mot kapitalets härjningar så har
ledningarna inom arbetarepartierna gått högerut och drivit i samma politik se
de borgerliga. Man har avreglerat och även sålt ut eller konfiskerat folkets
gemensamma egendom som om det bara funnits en sorts politik att välja på.
I valrörelsen 2006 hade
vanligt folk svårt att se särskilt stora skillnader vad gäller politiken mellan
Reinfeldt och Persson och det hade också en del ekonomijournalister och
statsvetare. Någon menade t.o.m. att borgarnas valseger var en seger för den
socialdemokratiska välfärdsstaten. Men förutsättningen för att högern i dag kan
ge sken av att ha blivit mera socialdemokratisk är att socialdemokratin under
de senaste årtiondena också gått högerut och utarmat grundläggande värderingar
och institutioner som givit politiken företräde
framför marknaden.
Liberalism och marknadsdyrkan
har tagit över från den jämlikhetstanke som ville minska skillnaderna mellan
individer och klasser. Det stora arbetarepartiets medlemsbas
och politiska medvetenhet har rasat samman och förflackats och om jag förstår
det hela rätt så finns det inte längre någon väg framåt. Kanske blir det att
börja om från början igen.
Sverige är i dag ett ganska
traditionellt klassamhälle. Klyftorna vidgas och orättvisorna ökar. En liten
ägande klass har åter den verkliga makten. Det är klasskampen – medveten eller
omedveten, öppen eller dold – som nu kommer att prägla och styra utvecklingen.
*
Det pågår ett systemskifte
där EU-byråkratin och EU:s lagstiftningsmakt utgör motorn. Resultatet av hundra
års arbetarkamp håller på att raseras. Till råga på allt så sker det här ganska
ostört. Den klassiska inledningsparagrafen i vår regeringsform ”All offentlig
makt utgår från folket” finns visserligen ännu kvar men den svarar inte längre
mot verkligheten. Den offentliga makten i Sverige utgår numera från EU och från
juristerna i EU:s domstolar. Regeringsformens paragraf 4 säger ännu att det är
riksdagen som stiftar lagarna i Sverige. Men faktum är att 80 % av de lagar som
numera stiftas kommer från EU. Riksdagen har i stort bara att expediera redan
fattade beslut. Och vad värre är så verkar modet och/eller viljan att säga nej
saknas. Så trist är det.
Att påstå att EU ändå skulle vara bra för löntagarna
och fattigt folk är att fara med den grövsta osanning. Det förhåller sig precis
tvärt emot.
En oberoende riksbank var en
gång ett nyliberalt krav under parollen ”Mer marknad och mindre politik”. Nu
vill nyliberalerna ta ett steg ytterligare och införa en överprövning av
politiska beslut. Att vänta på beslut i EU-domstolen anses ta för lång tid och
därför vill man ha en författningsdomstol som fungerar smidigare, snabbare och
som mer effektivt dömer ut allt som inverkat menligt på kapitalets frihet. Det
handlar om ren klasspolitik; ”Mer ekonomi och mindre demokrati”.
I Sverige har vi redan sett
hur hela departement som utrikes- och försvarsdepartementen förvandlats
successivt och helt tappat sin folkliga förankring och i dag lever de sina egna
liv där lojaliteterna verkar finnas på andra håll i världen än med det egna
folket. Det finns all anledning att ställa frågan om vi längre har kvar vårt
självbestämmande här i landet.
För ca tre år sedan blev
förslaget till EU-grundlag nerröstat i folkomröstningarna i Frankrike och
Nederländerna. EU:s makthavare ändrade förslaget en aning och har sedan dessa
försökt att genomföra det förkastade förslaget under namnet Lissabonfördraget.
Det enda land där medborgarna tillåtits rösta om den nya varianten är Irland
och även där röstade majoriteten nej i en beslutande folkomröstning. Enligt
EU:s eget regelverk skulle Lissabonavtalet därmed ha fallit. Och ändå skall det
genomdrivas enligt EU:s makthavare.
Relativt nyligen klubbades
anslutning till fördraget igenom av Sveriges riksdag. Varför respekterar då
EU:s makthavare inte folkviljan och sina egna regler? Svaret får man dessvärre
söka i det faktum att fördraget som sådant går på tvärs med principerna om
demokrati och folkstyre.
Lissabonfördraget skärper
EU:s vetorätt mot demokratiskt fattade beslut i Sverige och andra
medlemsländer. Fördraget slår fast att alla EU:s regler skall gälla framför
medlemsländernas lagar och grundlagar. Inget medlemsland tillåts föra en
politik som avviker från den som EU bestämt oavsett vad medborgarna än röstar
för. Det här är inte demokrati!
Dessutom slopas vetorätten i praktiken och de stora medlemsländerna kan köra
över de små.
De fackliga rättigheter blir
inte längre något värda när de kommer i konflikt med principerna om en fri
marknad. I och med detta ogiltigförklarar EU-systemet en viktig del av den
lagstiftning som vi har beslutat om i demokratisk ordning här i landet! Så gick
det med ja-sidans försäkringar i 1994 års folkomröstning om att ett
EU-medlemskap inte skulle hota svensk arbetsrätt och svenska kollektivavtal.
Lissabonfördraget lägger
grunden för en helt annan framtid än den som ja-sidan förespeglade. Bl.a.
håller vår militära alliansfrihet på att försvinna.
Jag menar att det är viktigt och riktigt att kräva att
Sverige skall lämna EU. Regeringen och en riksdagsmajoritet har kört över
Sveriges demokratiska statskick!
*
I början av den kris som
riskerar att bli den djupaste sedan depressionen på 1930-talet så fortsätter de
politiska etablissemangen på olika nivåer att förespråka utgiftstak och överskottsmål med bl.a. motiveringen att vi måste spara
inför framtida utmaningar som påstås hota oss. Äldreboomen påstås vara ett
sådant hot. Det hela är närmast parodiskt och faktiskt rent korkat eftersom
framtida utmaningar knappast kan mötas genom en sparpolitik
som gör samhället fattigare. I stället borde alla resurser sättas in för att
göra samhället rikare vilket det blir om man tar tillvara den mänskliga
arbetskraften.
En i verklig mening
ansvarsfull ekonomisk politik vore i stället att i nuvarande situation och med
alla medel bekämpa den arbetslöshet som råder och som kan förväntas öka
radikalt den närmaste tiden. Vi borde i stället ta bort de nyliberala
utgiftstaken och överskottsmålen som EU-byråkratin
statuerat. Vidga budgetramarna och garantera produktionen genom statliga
ingripanden.
På egen hand kan Sverige inte
parera den globala överproduktionskris som nu utvecklas i snabb takt. Märk
bygg- och fordonskrisen som redan dragit igång och IT-
och elektronikkrisen som väntar bakom hörnet. Men det går att parera den
arbetslöshetskris, som redan börjat här hemma, genom bl.a. jobbskapande
satsningar inom behovsområdena, som fler bostäder och utbyggnad av den sociala
omsorgen.
I stället för att investera
samhällets resurser i jobbskapande produktion så förskingrar sparpolitiken resurserna genom spekulation. Se hur det har
gått med våra pensionspengar! Finanskrisen är kapitalismens kris som förr eller
senare nås en gräns för det pyramidspel som spekulationsekonomin skapar och som
tillsammans med den ständigt växande kreditgivningen resulterar i kriser för
hela finanssystemet.
I botten ligger den klassiska
överproduktionskrisen där det inte finns köpare till allt det som produceras
trots växande mänskliga behov. Den krisen har byggts upp under lång tid genom
bl.a. det nyliberala systemskiftet som EU-medlemskapet borgat för och som
inneburit en dramatisk förändring i förhållandet mellan arbete och kapital –
till arbetets nackdel. Fortsätter den nuvarande trenden så kommer säljarna som
kollektiv snart att vara ganska ensamma kvar.
Det finns fortfarande relativt gott om pengar kvar i
statens kassa och folk har lyckats berika sig rejält och i dag framstår som vår
tids skattefrälse. Om krisen skall kunna lösas och inte bara skjutas på så
måste den verkligt köpstarka efterfrågan ökas. Bästa sättet att göra det är att
öka den offentliga sektorns konsumtion och investeringar.
När stater och centralbanker
går in och garanterar existerande och utvidgade krediter så är det de vanliga
skattebetalarna som sätts i pant. Och även om det för tillfället är uppåt på de
flesta börser igen och en del ekonomer och ekonomijournalister verkar lättade
och nöjda så finns det ingen anledning för arbetare och vanligt folk att ropa
faran över. Finanskrisen är bara toppen på det isberg som överproduktionskrisen
utgör. När de krediter som nu inte kan betalas och i framtiden inte heller
kommer att kunna betalas så har staten tagit på sig uppgiften att betala. Och
vi vet vilka som i sista änden alltid får öppna plånboken. Det innebär också
att bl.a. medel till vård, skola och omsorg kommer att skäras ner och skatterna
kommer att höjas för den som har minst råd.
Det gäller därför att nu
flytta fram positionerna för vanliga löntagare och för folk som har det svårt
ekonomiskt och återställa köpkraften. Det handlar inte bara om högre lön utan lika
mycket om rätten till arbete och en rättvis och solidarisk politik. Det handlar
om att kunna säga nej till omotiverade avskedanden och ja till fler arbeten
inom den offentliga sektorn. Arbetslöshet innebär inte ökad konsumtion och
därmed ingen ökad produktion. Detta visar all historisk erfarenhet.
I vårt land är exporten
större än importen och under förra året så var varuexporten 107 miljarder
kronor större än varuimporten. För att kunna köpa svenska varor så behövs
normalt svenska kronor. Utländsk efterfrågan på svenska kronor borde därför
vara större än efterfrågan på utländska valutor. I vårt system borde kursen på den svenska kronan stiga i stället för
att sjunka. Men i det ekonomiska system som råder så gäller inte normala
ekonomiska sammanhang.
Sätten att tjäna pengar på
pengar är många och ofta sofistikerade och det skulle ta för lång tid att gå
igenom dem alla. Den låga växelkursen på kronan är mycket gynnsam för
exportindustrin. Det här talas det inte så mycket om i våra medier. Däremot
görs det stort väsen av hur dyrt det blir för vanligt folk att semestra utomlands
men det hörs knappast ett knäpp om de höga kostnaderna för företag som tvingas
importera det mesta som ingår i deras produktion eller att det är positivt för
en dela verksamheter här att turistande utlänningar i sommar förmodligen kommer
att öka radikalt.
Propagandan att vi ska byta
kronan mot euro brukar intensifieras när kronkursen sjunker som om nu detta
skulle göra situationen bättre för alla och envar. Så
blir det naturligtvis inte. Man måste komma ihåg att det som sker är ett
resultat av att vi lever i EU:s ekonomiska ordning där profit och girighet
regerar och att starka intressenter här hos oss vill gå in i valutaunionen av
dessa skäl. För arbetare och vanligt folk finns det inga som helst skäl att
byta valuta.
För att kunna skapa en
förnuftig ekonomisk ordning krävs i stället att vi lämnar EU och återinför
valutaregleringen och en fast växelkurs och att vi avskaffar kapitalets fria
pengarörelser över gränserna. Det vill säga den ordning som bl.a. ligger bakom
den svenska kronans fall. Staten måste tvinga exportföretagen att ta hem
försäljningsintäkterna i utlandet och växla in dem i vår egen valuta. Först då
kan ekonomin i vårt land inklusive kronans värde åter underställas politiska
beslut i stället för att ligga i händerna på spekulanters jakt på arbetsfria
inkomster.
*
Nästa år ska så kallat vårdval införas inom primärvården i hela Sverige. Det innebär
fler privatdrivna vårdcentraler och större klyftor i vården mellan fattig och
rik. Vårt parti är naturligtvis motståndare till den här förändringen. Klassegregeringen
i primärvården är redan övertydlig. Men borgare och särskilt vårdkapitalister vill ha mer av den här varan. Men profit
kostar skattepengar och i den ekonomiska krisen förlorar landstingen
skatteintäkter. Rimligen kommer vårdvalet att
ytterligare skynda på en redan ökande förlust med kraftiga nedskärningar som
följd.
I förlängningen kommer vårdvalet att tvinga fram en stängning av offentliga
vårdcentraler på samma sätt som skett i USA. En ren kapitalförstöring som skattebetalarna
får bekosta. I ett jämlikhetsperspektiv så blir det de allra fattigaste som
drabbas värst. Vårdval innebär en förändring som
totalt kommer att ändra primärvårdens arbetssätt vad gäller hänsyn till
ekonomiska värden på bekostnad av mänskliga värden. Det övergripande skälet
till införandet är politiskt och att skapa konkurrens mellan olika vårdgivare
på mer ekonomiska grunder som knappast ökar solidariteten.
Vår nuvarande ordning
etablerades i början av 70-talet i en tid när social omsorg och befolkningens
behov stod i centrum för samhällsbygget. Förbättrad folkhälsa var målet. De här
åren genomfördes omfattande förändringar av hälso- och sjukvården med tydliga
socialistiska förtecken. Bl.a. förstatligades apoteksväsendet och
Apoteksbolaget fick monopol. Plånbokens tjocklek skulle inte längre bestämma
tillgången till vård. I rasande takt byggdes nya vårdcentraler ut –
grundläggande sjukvård skulle vara nära medborgarna.
Men varför skrota
ett hyggligt fungerande system nu? Det sker i första hand av ideologiska skäl.
Sedan 1990-talet har de flesta partier mer eller mindre förordat utökad privat
skattefinansierad primärvård. Det är i sammanhanget dock viktigt att konstatera
att många vårdcentraler av olika skäl inte kom att fungera så bra som det var
tänkt. Sedan 2000-talet har primärvården dränerats på resurser och det har
många gånger drabbat just de som har haft störst vårdbehov och ned-skärningarnas 1990-tal stoppade de flesta vårdsatsningar som var nödvändiga.
Idag uppmuntras privata
vårdbolag att dra fördel av den svenska sjukvårdens profit. Vår uppfattning är
att fortsatt privatisering av offentlig verksamhet - enligt kapitalistisk logik
– ger färre jobb. När samma summa skattepengar inte längre ger tillräcklig
vinst så väljer man att minska antalet anställda. Att kalla sådant för ”jobbpolitik” är rent humbug.
Det går givetvis att skapa
jobb inom tjänstesektorn. Skola, vård och omsorg formligen skriker efter mer
personal. Redan i statsfinansernas överskott finns pengar så det räcker och
blir över till både nyanställningar och höjda löner – så det är egentligen bara
att sätta i gång. Men om denna enkla, självklara och omedelbart genomförbara jobbpolitik tiger de flesta politiker av skälet att
offentlig sektor inte automatiskt generar vinst det privata kapitalet.
Regeringens skattepolitik har
inneburit att pensionerna får bära en större skattebörda än den arbetande delen
av befolkningen. Helt rått och cyniskt tar man från de medellösa och delar ut
till de rikaste och starkaste grupperna. De fattigaste hamnar många gånger i
ett fruktansvärt utanförskap. För pensionärerna har exempelvis basbeloppet inte
höjts på flera år medan de som arbetar har fått sina lönehöjningar och
makteliterna har fått sina löner höjda med 100-tals procent och dessutom
rikhaltiga pensionsavtal och fallskärmar. Så här fungerar klassamhället! Man
tar från de fattiga och ger till de rika! Pensionen är ju en uppskjuten lön som
skall förvaltas på bästa sätt av stat och kommun och att förminska denna lön,
som sker i dag, är inget annat än bedrägeri mot folket.
Pensionärerna har lika höga
hyror, mat- och bensinkostnader m.m. som alla andra i samhället. Pensionen är
per definition inget bidrag som många tycks tro utan lön som arbetande
människor avstått i från för att förvaltas till den dag som man inte anses
arbetsduglig längre.
Det
är inget annat än djupt kränkande för främst låglöne- och fattigpensionärer att
dessa skall betala MER i skatt än
människor i arbete. De största skattelättnaderna har naturligtvis de högst
avlönade fått. Eftersom pensionen beräknas på den lön man haft är det
skrämmande att tänka på vad som väntar kommande pensionärsgrupper eftersom
lönedumpning i dag åter står på agendan.
*
En av högerregeringens första
åtgärder med stöd av sin s.k. jobbpolitik var att
chockhöja avgifterna till A-kassan. Genom höjningen så tillfördes A-kassan
mellan 15 till 20 miljarder som egentligen inte behövdes för att täcka
A-kassans kostnader. Överbeskattningen gjorde att dessa miljarder gick in i den
allmänna statsbudgeten och kunde finansiera borttagandet av förmögenhetsskatten
och införandet av skattefinansierade tjänster åt överklassen.
Den sista mars 2008 kunde
A-kassans samorganisation meddela att det var 470 000 personer som hade
lämnat A-kassan. De flesta som lämnade var de som inte ansåg sig ha råd att
vara kvar längre. Så bygger Alliansregeringen upp en arbetskraftsreserv utan
skydd, att användas vid social dumpning av arbetsmarknaden.
Allt verkar ingå i en långsiktig
strategi i kampen för att försvaga den arbetande befolkningens kamp för rimliga
villkor. Vi måste vägra att anpassa oss till den nya ordningen och de
nyliberala tankarna. Mycket av det vi upplever i dag av likriktning,
övervakning och individualisering är medvetet styrt och planerat av
högerkrafterna.
Vi kräver en rättvis
skattepolitik återställande av arbetslöshets- och sjukersättningar, kortare
arbetstider utan löneavdrag och höjda pensioner. På lite längre sikt är en
generell arbetstidsförkortning nödvändig. Det är i sig en absurditet att
arbetsdagen i dag är lika lång som 1920 trots den enorma produktionsutveckling
som skett sedan dess. I tider av massarbetslöshet måste vi kräva en delning av
de jobb som finns. 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön ger arbete åt fler
och ett bättre liv åt alla!
Det går inte att förlita sig på kapitalismen i kampen
för jobben. Det är kampen mot kapitalismen som är en lösning.
Pelle Månsson.
Tal vid SAFE:s 1-majfirande 2009.