Makt, affärer, energi – Vad är
kärnfrågan
Tal av Bo Jansson 2011-05-01 på SAFEs 1 majmöte i Nässjö.
Låt mig slå fast
från början: Jag tillhör de många som tröttnade på energifrågan. De flesta,
många av dem som utgjorde den stora rörelsen på 70-talet, kroknade direkt efter
den manipulativa folkomröstningen 1980, där 100 % av svenska folket gjorde
klart att man ville avveckla kärnkraften även om det kunde ske lite olika fort.
Vad blev resultatet
Brist på argument
eller dåliga argument var i alla fall inte orsaken, tiden visar att de håller
än. Kanske var det bara det totala sveket som fick det enorma engagemanget på
70-talet att falna så snabbt. Men en sådan enorm kraft som energirörelsen hade
går inte att stoppa med bara ett nederlag. Det räckte väl för att bromsa in
farten framåt, men något mer var det som fick folket att gå hem igen och titta
på TV. Sveket hade en djupare och mer
drabbande dimension än vad bara linjelekar och brutna
löften innebar.
Under de intensiva
studie- och opinionsåren före folkomröstningsåret
vände vi på alla stenar. Det var inte bara kärnkraft och sol och vind, det
handlade lika mycket om vilken tillväxt vi ville ha, arbetets organisering,
makt och inflytande i näringslivet, miljöfrågor, mat och kultur och uthålliga,
mångfaldiga biologiska system. Vi
diskuterade våra barns och barnbarns samhälle.
Folkomröstningsåret förändrade kampen. Debatterna snävade in på framför allt ett energislag
som vi redan hade avfärdat och egentligen var färdiga med. Tage Danielssons
text fångade in det inskränkta; var Harrisburg sant eller bara sannolikt
När kampanjdammet
hade lagt sig 1980 upptäckte vi att inget hade hänt och att den utveckling vi ifrågasatt
och diskuterat så intensivt redan pågick någon annanstans. Vi förstod kanske
inte då hur makten hade passerat oss, åtminstone gjorde inte jag det, men vi
kände det i form av förvirrad uppgivenhet och maktlöshet. Tillfället kändes
förlorat.
Under
folkomröstningskampanjen trodde jag att energidebatten handlade om
energiförsörjning och inget annat, ett nordligt, vintrigt samhälles basstruktur
och allas behov. 80- och 90-talen skulle visa att så inte var fallet. Våra
motståndare hade en annan agenda, en annan front. Egentligen hade vi samma bevekelsegrunder.
För dem handlade det också om vilket samhälle de ville ha. Inte barnbarnens
kanske, utan i ett kortare perspektiv, det vill säga innan bokslut och
ägarutdelningar fastställdes.
För dem, och jag
talar om en snäv men internationell krets av institutionella kapitalägare och
storbolagsföreträdare, gällde det att säkra 50- och 60-talets
marknadsutveckling och sin egen ekonomiska tillväxt. Det krävde ett stopp för den negativa tendens som vänstervågor, fredsrörelser,
avkolonialisering, antimilitarism och miljöintressen innebar och som hotade den
privatekonomiska sektorns expansion. De var klara över att de inte kunde expandera
mer på egen hand och nu utan Marshallhjälp. Expansionen förutsatte att den
politiska sektorn kunde tas över och att civilsamhället kunde marginaliseras. De
tänkte inte dela med sig längre. Nyliberalismen talade vi ännu inte om 1975,
men när energidebatten pågick som värst låg den babyn redan i vaggan och skrek
på mer näring.
Kärnkraften blev den
ultimata fronten i marknadskramarnas krig, även om den bara är en front av
många. Kärnkraften bygger på ökad konsumtion och skapar en kassako med sin
enorma produktion dygnet runt året runt – om det nu fungerar. Kärnkraftens
enorma kapitalbehov har gjort det möjligt att tömma offentliga kassor i både
kommandoekonomier och demokratier och bidrar till att koncentrera det
internationella kapitalet till de redan starkaste kapitalgrupperna i världen - grupper
som redan på 60-talet kontrollerade olje-, vapen- och läkemedelskapitalet. Den
komplicerade tekniken ger makt att härska över både oförstående politiker,
taffliga byråkratier och vanligt folk. Kärnkraften blev en bulldozer som röjde
väg för marknadens makt och goda affärer. Atomtekniken handlar till ganska
liten del om energiförsörjning. Den är
en marknadsekonomisk fråga, en fråga om giriga affärer och om makt över stat
och folk.
I högkonjunkturen
i slutet av 80-talet och den hemlagade krisen i början på 90-talet, som
faktiskt båda gjordes till skäl för mer utbyggnad av kärnkraft, blev det
samtidigt omöjligt att ifrågasätta den ekonomiska politiken som nu bara
handlade om marknadsekonomi. Historien var ju ändå slut, så varför tjafsa om
detaljer
Det var här som jag
och många med mig kroknade. Vi hade läst in oss på risker och olyckor. Nu såg
vi att detta spelade liten roll, det var andra och större frågor på spel. Vi
fick dribbla med våra förnuftsargument, mot kärnkraftens risker, den omöjliga
ekonomin och ineffektiviteten. Det blev en siffer- och faktaexercis som borde
ha vält reaktorinneslutningar till och med. Men trots framgångarna,
engagemanget och övertygelsen vann vi inga segrar. De avgörande slagen stod
någon annanstans och där vann våra motståndare sina segrar. Segrar som gjorde
våra framgångar överspelade. När offentlig politik och privat ekonomi på global
nivå underordnats marknaden blev frågor om behov, hushållning, långsiktighet
och effektiv användning ointressanta, ohanterliga, olämpliga. Cold cases. Det gäller också vissa
energislags risker och konsekvenser, de var förmodligen redan inräknade eller
borträknade i den stora kalkylen. Men vi fick fortsätta på vår äng med vår kamp.
Vi fick rösta nej medan utbyggnaden fortsatte. Vi blev ännu ett cold case.
Vår aktivitet dränktes
i ett hav av stabil ekonomisk och politisk Bor 5 (isotop 10) och avklingade. Trots
att nytt bränsle ständigt tillförs. I mitten av 70-talet diskuterade vi ett drygt
10-tal allvarliga olyckor som redan inträffat, inklusive Harrisburg 1979. Sedan
kom Tjernobyl 1986, Forsmark 2006, Fukushima 2011 förutom ytterligare 15-20
allvarliga olyckor under denna tid som ingen pratar om. Kostnadsansvaret för
dessa som tagits av branschen är försumbart. Inga planer fanns då hur man
skulle ta ansvar för avfallet och idag är det fortfarande inte omhändertaget. Uranbrytningen
orsakar då som nu enorma miljöskador. Skattebetalare världen över står
fortfarande för största delen av den oftast hemliga eller manipulerade notan för
investeringar och drift, trots att elpriset har ökat mer än konsumentprisindex.
Vi betalar minst två gånger för samma el. Den politiska kontrollen har
försvagats genom privatiseringar och ett allt mer internationaliserat
kapitalflöde i allt mäktigare företagsgrupper.
Har det hänt något
positivt
Sannolikheten för
nya olyckor och högre elpriser har med de senaste årens utveckling rakat i
höjden så att det här med Fukushima till och med verkar vara sant. Sann kommer
dock aldrig olycksstatistiken att bli, och notan förblir sannolikt orättvist
fördelad även under kommande år, både för drift och
olyckor. Däremot är det en 40-50-årig sanning att kärnkraften har blivit en god
affär för det internationella riskkapitalet och bidragit väsentligt till att ge
dem en oerhörd och skrämmande makt över stater och befolkningar, långt utöver
energipolitiken och långt bortom allt vad demokrati heter. Vi har fått ett
samhälle helt efter deras koncept. Våra visioner är fortfarande oprövade.
Fukushima och
Tjernobyl visar att vi får kämpa vidare. Sarkofagerna får inte bli fler. Men vi
måste flytta vår kamp till rätt front, den front det handlar om. Här måste vi sätta
upp vår vision om ett bättre, tryggare och mer solidariskt samhälle. Våra vapen
behöver inte fortsätta att vara tekniska specialistkunskaper och tabellfakta,
utan demokratisk frihet, rättvisa, jämlikhet och broderskap. Resultatet om vi
lyckas blir självklart ett samhälle som också omfattar alternativa, tekniskt
kontrollerbara energislag, hushållning och miljömedvetenhet.
Small is still beautiful – big is just someone else´s business.