1 majtal av Anders Hansen vid SAFE:s majmöte 2012
Mötesdeltagare och
1:a-majfirare.
Nedskärningar i den
generella välfärden.
I många länder, bl.a. i Sverige och övriga
nordiska länder, har ersättningsnivån sänkts under de senaste 20 åren i både
arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och pensionerna. Som ett led i de
omfattande nedskärningarna i välfärden som gjorts i Sverige sedan mitten av
1990-talet genomfördes stora besparingar i våra trygghetsförsäkringar.
Det handlade om olika åtgärder för att
begränsa utgifterna i dessa välfärdsprogram: lägre ersättningsnivåer
sjukförsäkringen/A-kassan, sänkta eller uteblivna höjningar av inkomsttaken och
begränsningar av den ersättningsberättigade kretsen av befolkningen. I andra
välfärdsprogram gjordes nedskärningar av personaltätheten i kommunala
kärnverksamheter som skolan, vården och omsorgen.
Under de första fem åren på 2000-talet
genomförde dock olika socialdemokratiska regeringar en del marginella
resursförstärkningar i form av öka de statsbidrag till
kommunsektorn.
Systemskifte
Sedan den borgerliga regeringen tillträdde
2006 har ett systemskifte genomförts i de sociala trygghetssystemen. Den
inkomstgrundande försäkring som tidigare skyddade löntagarnas inkomst vid
sjukdom och arbetslöshet har alltmer omstöpts till ett lågt grundskydd, där de
som har möjlighet och råd tvingas ta kompletterande försäkringar samtidigt som
en växande grupp ställs helt utanför de sociala försäkringarna.
De omedelbara effekterna av systemskiftet har
debatterats i stor utsträckning:
Berättelser om hur enskilda drabbas av
försämrade försäkringssystem
har varit återkommande i
media och i den politiska debatten.
Men de mer
långsiktiga effekterna av
systemskiftet har färre uppmärksammat. Vad händer i ett samhälle där socialförsäkringarna utarmas? Hur
påverkas arbetsmarknaden? Vilken funktion har egentligen vår modell av
socialförsäkringar för tillväxten?
I den politiska debatten har högerregeringens
argument för systemskiftet
oftast redovisats i termer
av retoriska berättelser om utanförskap och bidragssystem. Men bakom en förenklad retorik ser vi konturerna av
en större omvälvning av välfärdssystemen. Vår argumentation kring de risker som
systemförändringarna kan komma att innebära har haft svårt att tränga igenom
den offentliga debatten. Det är enklare för media att redovisa hur enskilda
individer drabbas av en försämrad sjukförsäkring, än att beskriva de
långsiktiga effekterna när trygghetssystemen förändras. Inom svenskt och
internationell forskning är dock den avgörande betydelsen av generella
välfärdsmodellen - med sociala försäkringar som ger inkomstskydd, en aktiv
arbetsmarknadspolitik - väl dokumenterade.
Genom regeringsskiftet 2006 har dock
utvecklingen förstärkts i riktning mot en urholkning av den generella välfärdsmodellen.
Den borgerliga regeringens nedrustning av de skattefinansierade trygghets-försäkringarna, i första hand arbetslöshets- och
sjukförsäkringen, har medfört en mycket allvarlig försämring av dessa
försäkringar. Dessa har lett till att försäkringarna inte ger en fullgod kompensation
för inkomstförluster när man inte arbetar, och därför saknas en tillräcklig ekonomisk
trygghet i dessa situationer.
Istället går utvecklingen mot att
grundtrygghet införs i dessa försäkringar, och de behöver därför kompletteras
med privata inkomstförsäkringar. Det pågår också en privatisering av i första
hand den skattefinansierade arbetslöshetsförsäkringen, men också av den
obligatoriska sjukförsäkringen. När det gäller välfärdstjänsterna går också
utvecklingen i riktning mot mer marknadsstyrning och individuella lösningar.
För denna del av välfärdspolitiken är alltså skattefinansieringen än så länge intakt
medan själva driften av verksamheten och styrningen flyttas från offentliga
huvudmän till privata aktörer, i första hand stora företag och koncerner.
Denna utveckling har hittills lett till en
segregation och negativ särbehandling av svaga grupper, inte minst på
skolområdet, vilket ytterst riskerar hota några av den
grundläggande principerna för de skattefinansierade
välfärdstjänsterna: behovsprincipen och kravet på likabehandling av alla
grupper. Den solidariska finansieringen av välfärdstjänsterna dominerar
visserligen, men den är utsatt för allvarliga hot på sikt. Inom främst
slutenvården ökar försäkringsfinansieringen kraftigt, om än från en låg nivå
och hittills är det en marginell del av befolkningen som använder sig av en
sådan finansiering.
Men fortsätter den att öka i nuvarande takt,
så kommer den att utgöra ett verkligt hot mot den solidariska finansieringen.
Ett likartat hot mot den solidariska skattefinansieringen är systemet med
uppdelning i s.k. grund- och tilläggtjänster inom framför allt äldreomsorgen.
Inom tandvården dominerar redan den privata finansieringen och med en
skattefinansiering som gradvis har förlorat i betydelse sedan i början av
1990-talet. Sammanfattningsvis kan man konstatera att den generella välfärden
nu är utsatt för större hot och påfrestningar än den någonsin tidigare har varit.
Över 60 % av alla löntagare har idag någon
typ av privat försäkring som komplement till de skattefinansierade
socialförsäkringarna. Med privatiseringar av viktiga socialförsäkringar
försvagas inte bara skattefinansieringen av dessa trygghetsförsäkringar utan
dessutom ökar människors beroende av marknaden för sin trygghet. Detta går
stick i stäv mot grundprinciperna i den generella välfärden: Att alla,
oberoende av ställning på arbetsmarknaden, ska ha tillgång
till ett gott inkomstskydd
och en tillfredsställande ekonomisk trygghet, vid arbetslöshet och sjukdom.
Den snabba privatiseringen av driften av
skolan, vården och omsorgen undergräver ytterst centrala principer för den
skandinaviska välfärdsmodellen, som är både generell och som utmärks av hög
kvalitet i de olika sociala programmen. Denna utveckling för välfärdspolitiken
innebär också att ansvaret för tryggheten och utjämningen flyttas från den
offentliga sektorn till familjen samtidigt som individen tvingas ta ett ökat
ansvar för sin välfärd i egenskap av kund på en växande mark för
trygghetsförsäkringar och sociala tjänster.
Den 1 januari 2010 fråntogs landstingen
möjligheten att styra över vårdcentralernas etablering utifrån behov när
regeringen tvingade på alla den fria etableringsrätten. Istället är det nu
vårdföretagen som kan välja att etablera sig där det är mest lönsamt.
För riskkapitalbolag i vårdbranschens
är målet är att skapa största möjliga vinst. Strategin är att “omstrukturera,
skärpa fokus, öka marginaler och reducera kostnader”. Med andra ord att göra heltid till timanställningar, lägga om scheman, säga
upp personal, pressa personalen att ta hand om fler boende på kortare tid och
en tendens att rikta in sig på äldre med mindre vårdbehov.
Innan vårdbolagens pengarna
landar i ägarnas fickor tar de en tur utomlands via Luxemburg till någon av skatteparadisöarna
Jersey eller Guernsey och därigenom undviks beskattning. Dessa riskkapitalbolag
ska så småningom säljas vidare till andra riskkapitalbolag. Den borgerliga
regeringen med moderaterna i spetsen har under mandat-perioden
i rask takt tagit ett antal beslut inom vård, omsorg och skola som skyndar på
privatiseringar och avregleringar. I vissa kommuner, som statsminister
Reinfeldts Täby, finns snart inga kommunala förskolor, i andra saknas kommunal
hemtjänst. De äldre hänvisas till privata utförare ibland utan kollektivavtal.
Vårdföretagen kallar det för en våg av
valfrihet och för vår nuvarande regering är vinstdriven vård positivt, även när
skattepengar trixas bort till skatte-paradis. Sverige
är ensamt i Europa att ge vinstdrivna friskolor skattepengar.
Vården är inte jämlik i dagens Sverige.
Högutbildade efterfrågar och får trots bättre hälsa mer vård än lågutbildade,
lågavlönade och arbetslösa människor. I storstädernas centrala delar är det en
överetablering av läkare i förhållande till glesbygd och förortsområden med
högt ohälsotal.
De största vinsterna gör vårdbolagen i
områden med en befolkning som är relativt frisk och därmed går snabbt, lätt och
billigt att behandla. Granskas den fria etableringsrätten utifrån hur den
uppfyller kraven i Hälso- och sjukvårdslagen, så har den minst sagt varit
kontraproduktiv. Att rikare och friskare områden får avsevärt fler
vårdcentraler än de fattigare, med sämre hälsa och större behov, går rakt emot
lagens avsikter.
Orättvisorna ökar istället för att minska. Våra
skattepengar skall gå till bättre vård. Att vården skulle drivas av vinstdrivande
bolag var tidigare otänkbart men idag har vård av sjuka människor blivit en
handelsvara.
När företrädare propagerade för en
privatisering av vården talade man ofta om en liten vårdcentral som drevs av
vårdpersonal som brann för sin verksamhet. Mångfalden skulle öka och vården
skulle bli en småföretagarsektor. Idag vet vi att utvecklingen går åt motsatt
håll.
Den svenska marknaden domineras av några få
stora bolag. De fyra största, Capio, Attendo, Carema och Aleris, står för 52 procent av de privata utförarna och koncentrationen
fortsätter.
Eftersom det har visat sig att möjligheten
att göra sig vinst på vården är mycket stor har "vårdmarknaden" , som är
stabil, växande och inte så konjunkturkänslig, blivit intressant för
riskkapitalbolag. Dessa bolags enda syfte är att köpa upp andra bolag, skapa
enorma vinster i de bolag man äger och sedan sälja dem vidare till högstbjudande.
Riskkapitalbolagen är dessutom nästan
uteslutande registrerade i så kallade skatteparadis för att på så sätt slippa
betala skatt på sina vinster i Sverige. De individer som äger och förvaltar
riskkapitalbolagen har tjänat skyhöga belopp på att satsa pengar i vården.
Under 2011 delade dessa personer på 11,2 miljarder kronor i obeskattad vinst.
Det är pengar som har kommit direkt från de svenska skattebetalarna. Insyn,
meddelarskydd och ibland kollektivavtal saknas i privata vårdbolag.
Förutom att landstingens möjlighet att
organisera och planera stora delar av vården nästan försvunnit så har också
insynen i de bolag som utför vård minskat. Detta är en naturlig utveckling i
ett system som uppmuntrar konkurrens mellan vårdgivare istället för samarbete.
Vårdföretagen, som vilket annat privat bolag
som helst vill framhäva att den egna verksamheten är den bästa möjliga. Detta
dels för att vinna fler kunder, men också för att inte avslöja brister gentemot
konkurrenter.
Till skillnad från de privata utförarna har
de offentliga utförarna inte rätt att erbjuda tilläggstjänster. Alla kommuner
och landsting har självklart kollektivavtal med facket något som inte är
självklart för alla privata utförare. Det förekommer också att offentliga
utförare inte får vara med att lägga anbud när "marknad skall skapas".
Meddelarskydd, att arbetsgivaren enligt
grundlagen inte har rätt att efterforska vem av de anställda som lämnat
uppgifter om missförhållanden till media, gäller för offentliganställda. Men
meddelarskyddet omfattar inte de anställde hos privata utförare av skattefinansierad
vård och omsorg. Istället krävs lojalitet mot företaget. Patienternas ställning
och personalens inflytande försämras.
Den generella välfärden
Sverige och de övriga nordiska länderna är
små öppna ekonomier, som för sin ekonomiska utveckling är kraftigt beroende av
utrikeshandeln. Dessutom är dessa länder generella välfärdsstater med stora
sociala utgifter och skatter för att finansiera dessa utgifter.
Trots den nyliberala och konservativa
kritiken mot att dessa länder har sämre tillväxtförutsättningar, som en följd
av en stor offentlig sektor, så visar verkligheten på motsatsen: Denna grupp av
länder har i regel en stark ekonomi som kombineras med en god konkurrenskraft
och en tillväxt som är fullt jämförbar med andra länder med lägre sociala
utgifter och skatter.
Ett kvitto på den ekonomiska styrkan i små
välfärdsstater får man av den årliga mätningen av konkurrenskraften för olika
länder, som görs av World Economic Forum. De nordiska länderna brukar placerar sig i topp på denna
rankning och den senaste mätningen för 2011 finns de nordiska länder bland de
tio högst rankade.
Dessa resultat visar med önskvärd tydlighet
att det går att förena en generös välfärdsstat, som kräver höga skatter, med en
konkurrenskraftig ekonomi. Länder med en god välfärd och stor trygghet för hela
befolkningen klarar nämligen lättare omställningskrav mellan olika branscher
och yrken jämfört med ”snåla” välfärdsstater med en betydligt sämre trygghet
för löntagare och andra grupper i befolkningen.
Viktiga välfärdsfrågor i Nässjö kommun
Jag börjar de minsta kommuninnevånarna. I
Nässjö anser personal och föräldrar att många barngrupper har blivit för stora.
Därför är det viktigt att öka antalet platser genom att fullfölja
kommunfullmäktiges beslut, att med start 2012 bygga en ny förskola i Kv.
Snickaren (Pinnenområdet) med sex avdelningar.
När 2012 års budget beslutades gjorde
nuvarande majoritet nedskärningar i barn- och utbildningsnämndens budget,
vilket gör att personalneddragningar görs med c:a 5 årsanställda inom
förskolan.
SAFE vill i samråd med berörda fackliga
organisationer införa riktlinjer för hur stora barngrupperna får vara på
kommunens olika förskolor. Vi vill minska barngruppernas storlek genom
utbyggnad av antalet platser.
SAFE säger nej till
personalneddragningarna inom förskolan.
Ett svek mot elever och lärare är det när
nuvarande majoritet flyttar fram om- och
tillbyggnaden av Runnerydsskolan från 2013 till 2015.
Samtidigt som elevantalet ökar är det sen länge känt att skolans ytor är för
små, har för lite grupprum och att toaletter och undervisningslokaler är i
stort behov av renovering.
För att nyanlända barn i grundskolan och
gymnasiet ska ges möjlighet till god utbildning vill SAFE anslå särskilda
resurser till internationella klasser, modersmålsundervisning och
studiehandledning.
SAFE säger nej till
personalneddragningarna inom grundskolan utan vill istället öka med 6
årsanställda för att Nässjö kommuns lärartäthet ska närma sig riksgenomsnittet
till år 2013.
Vi vill tidigarelägga om-
och tillbyggnaden av Runnerydsskolan till att påbörjas
år 2013.
Många äldre personer som under sitt
yrkesverksamma liv varit med om att bygga upp välfärden, tar nog emot beskedet
om att Nässjö kommun inte längre skulle ha råd med seniorboende med både ilska
och förvåning. Många av de drygt 200 hyresgästerna i innerstans och
ytterområdenas seniorlägenheter har mycket hög ålder och har hjälp av
hemtjänsten för att få vardagen att fungera. Dessa kommuninnevånare behöver
seniorboendet för att bryta isolering och få gemenskap med andra.
Idag står c:a 230 personer i kö till
seniorlägenheter i innerstan och c:a 115 i ytterområdena.
I kommunens större tätorter finns totalt 7 mötesplatser som ligger i anslutning
till seniorboenden. Här anordnas aktiviteter varje vecka till låga kostnader
som alla äldre är välkomna att delta vid.
Slutsatsen är att blockhyresavtal
är en bra konstruktion som ger tillgång till senioranpassade bostäder,
samlingslokaler och möjlighet att äta lunch under värdiga och trivsamma former.
Det finns en social kontroll hyresgäster emellan att allt är som det ska.
Dessutom ger seniorboendena möjlighet till samlad, effektiv hemtjänst.
Visst har Nässjö kommun råd med
seniorboendeformen, det är inte där problemet ligger. Problemet är snarare
Sylve Jergefelts och socialdemokraternas prioritering
av äldres behov.
SAFE kräver att kommunen behåller dagens
seniorboendeform och att Parkgården behålls som seniorboende.
Från 1 januari 2012 genomfördes en avgift på
310 kr per timme infördes på alla insatser som utförs i den äldre personens
hem, oavsett vilken inkomst personen har. Det innebär att en äldre person som
har hjälp av hemtjänsten med t.ex. ögondroppar eller stödstrumpor i 10 minuter
per dag får betala c:a 1 550 kr per månad eller 18 600 kr per år. Det ska
jämföras med landstingets patientavgifter där högsta beloppet är 1 100 kr innan
en person erhåller frikort till sjukvård för resten av
året.
En annan orimlig höjning är avgiften för
beviljad daglig hemkörning av lunch. Före årsskiftet var avgiften 75 kr för
halv månad och nu är den 310 kr. För hel månad var avgiften 150 kr och nu 620
kr.
SAFE kräver att kommunfullmäktige river
upp beslutet om de nya och orimliga avgifterna inom äldreomsorgen. De som
drabbas hårdast är äldre kvinnor. Kvinnor som fyllt 90 år har en
genomsnittspension på c:a 8 960 kr per månad jämfört med män som har c:a 16 450
kr per månad. Det finns risk att denna drastiska höjningen
får effekten att äldre personer med lägst inkomst avsäger sig omsorg eller
avstår från att ansöka om omsorg.
Det var en total nyhet för berörd personal
och mycket obehaglig kupp från landstingets ledande politiker och tjänstemän
att en nedläggning förbereds av geriatriska Rehabkliniken, avdelning A, vid
Höglandssjukhuset Nässjö. Vården på Rehabklinikens avdelning A i Nässjö är en
resurs för hela Höglandet och innehåller bl.a. 23 vårdplatser, arbetsterapi,
sjukgymnastik, logoped, bassängträning. Här finns gåskola
för benamputerade patienter. Dessutom finns mottagningar för bl.a. demensutredningar,
reumatologi, benskörhet. Lokalerna är väl utrustade för verksamheten och har
god standard.
Det handlar om 100- talet
arbetstillfällen, vilket skulle bli en av de större arbetsnedläggelserna i
Nässjö. Många av dessa arbeten har ett stort kunskapsinnehåll. Verksamhetens
höga kvalité är en resurs för hela Höglandet.
Yngve Gustafsson som är överläkare och
professor vid Umeå universitet har bedrivit forskning inom geriatrisk
rehabilitering. Han har visat att äldre med diagnoser som idag vårdas på den hotade
geriatriska Rehabkliniken i Nässjö ger märkbart bättre resultat än om vården
ges på en traditionell ortoped- eller medicinklinik, vilket sannolikt blir
aktuellt om verksamheten flyttas till Eksjö.
Personalen som drabbas är läkare,
sjukgymnaster, arbetsterapeuter, sjuksköterskor, undersköterskor och
sekreterare. Dessutom drabbas köket, städpersonal och vaktmästeri om
avvecklingen genomförs.
För kommunerna på Höglandet innebär en
avveckling av Rehabklinikens avdelning A i Nässjö sannolikt att kostnader och
rehabiliteringsansvar övervältras från landstinget till kommunerna. Det är
uppenbart att landstinget vill ge mindre tid och utrymme i Eksjö jämfört med
vad som idag finns i Nässjö för rehabilitering av patienter med funktions-nedsättningar och äldre.
Om landstinget drar ner sina vårdresurser som ger patienterna möjlighet till ökad fysisk
självständighet och att klara mesta möjliga vardagsaktiviteter, blir Höglandskommunerna
kostnader större för rehabilitering och omsorg.
Höglandets patienter som har
funktionsnedsättningar och som är äldre är de som drabbas mest om landstingets
planeringsdelegation fullföljer sina planer på en avveckling av geriatriska
Rehabkliniken, avdelning A, vid Höglandssjukhuset Nässjö.
SAFE kräver att landstingsstyrelsen river
upp beslutet om att lägga ner Rehabkliniken, avdelning A, i Nässjö.
En hyllning till den generella välfärden
Jag vill avslutningsvis framföra en hyllning
till den generella välfärden och dess enorma värden för hela befolkningen:
• den är rättvis eftersom alla
får del av den;
• den bidrar till att öka jämställdheten
mellan män och kvinnor;
• den bidrar till en omfördelning mellan rika
och fattiga, olika generationer och mellan sjuka, friska, arbetslösa och de som
har arbete, och den leder därför till jämlikhet;
• den är stabil eftersom den
innebär både rättigheter och skyldigheter;
• den ger bäst skydd för de mest
utsatta;
• den ger frihet eftersom den
inte låser in människor i ett beroende, som är svår att komma ur;
• den skapar oberoende eftersom
människor har trygghet när de är sjuka och av andra skäl inte kan arbeta;
• den ökar rörelsefriheten eftersom
rättigheterna följer individerna och är inte låsta till företag och branscher
eller förutsätter att man tillhör vissa grupper på arbetsmarknaden;
• den ger mindre byråkrati och
kränkande behandling eftersom den bygger på en minimal behovsprövning;
• den främjar den sociala rörligheten i
samhället;
• den är billig eftersom den
har låga administrationskostnader.
• den ökar effektiviteten i ekonomin
eftersom den bidrar till lägre marginaleffekter och håller nere antalet
fattigdomsfällor för låginkomsttagare.
Sverige har råd med en generell välfärd
som ger barn, sjuka, arbetslösa, de som arbetar och pensionärer möjlighet att
leva under trygga förhållanden.
Anders Hansen, SAFE