Nej till värdlandsavtal och medlemskap i Nato
För över
hundra år sedan skrev Ellen Key:
”Fredsvänner förkastar
försvarsivrarnas dogm att man bäst skyddar freden genom att så kraftigt som
möjligt bereda sig för kriget”.
Det påståendet
är mer aktuellt än någonsin. Krig och konflikter pågår runt om i världen och
orsakar de största flyktingströmmarna i modern tid. Alla verkar vara överens om
att det går inte att t ex lösa kriget i Syrien med militära medel. Trots det
ökar militariseringen och normaliseringen av krig. Krig ses som ett redskap för
att lösa politiska konflikter. Det anses t o m möjligt att använda kärnvapen
för att uppnå politiska mål – något som var otänkbart på 80-talet då kärnvapen
skulle fungera som avskräckning.
Militariseringen
leder till krav på höjda militära budgetar – inte minst i Sverige men också
inom Nato. Ett av president Obamas budskap vid sitt besök i Tyskland nyligen
var att Natos medlemsstater måste nå upp till Natos krav på två procent av
statsbudgeterna, vilket många inte gör idag.
När muren
föll 1989 skapades en föreställning om att nu var det slut på det kalla kriget
– nu skulle vi samarbeta. Det rådde eufori men den varade inte länge. Året
efter startade Kuwaitkrisen som ledde till Irakkriget. Det var för övrigt
första gången rymden spelade en betydande roll för att föra krig.
1991
upplöstes Sovjetunionen och Warszawapakten lades ner. Men Nato bestod. Det
rimliga hade varit att Nato också hade upphört. Men i stället övergick
alliansen från att vara en försvarspakt till att bli en angreppsmakt. Nato
antog ett nytt koncept från att försvara medlemmarnas territorier till att
agera utanför det egna området – out of area. Finlands förre utrikesminister
Erkki Tuomioja uttryckte det så att Nato kommit till insikt om att man måste
agera ”out of area” för inte vara ”out of business”.
Genom de
små stegens politik har Sverige dragits alltmer in i Nato. Det började med att
Sverige gick med i Partnerskap för Fred 1994. Det lät ju väldigt fredligt och
dessutom anslöt sig Finland och Ryssland samtidigt. Som partners har Sverige
och Finland dragits alltmer in i Nato och på senaste toppmötet 2014 fick vi
guldkort för att våra länder ställer upp lojalt och är således bra partners.
Vad
guldkortet innebär kan inte utrikesutskottets ordförande Kenneth Forslund (s)
förklara trots att han sitter i Natos parlamentarikerförsamling. Ryssland å
andra sidan är inte längre någon välsedd partner utan pekas ut som det land som
orsakar spänningar i Europa.
Det är
mycket vi inte får reda på när det gäller svensk försvarspolitik.
För sju år
sedan deklarerade Carl Bildt att Sverige antagit en egen
solidaritetsförklaring:
”Sverige ska inte förhålla sig
passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt
land och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige
drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som
militärt.”
Genom
denna s k solidaritetsförklaring försvann också vår alliansfrihet. Den borgliga
regeringen nämnde aldrig alliansfrihet i sina utrikespolitiska deklarationer
till riksdagen. Neutraliteten hade redan försvunnit 2003 under Anna Linds
ledning.
Under 200
år förde Sverige en neutralitetspolitik som bidrog till att vårt land inte
drogs in i krig. Då gällde ”alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”.
Meningen ”Vårt land ska både kunna ge och ta emot
stöd såväl civilt som militärt” används numera i alla säkerhetspolitiska
sammanhang för att motivera fördjupat samarbete med Nato och värdlandsstöd. Det
gäller borgliga såväl som socialdemokratiska politiker. Uttalandet i sig
innebär inga bindande förpliktelser utan verkar mer fungera inrikespolitiskt
för att övertyga medborgarna att vi måste samarbeta med Nato och USA.
För sex år sedan beslutade den
borgliga regeringen att partnerskapsmålet skulle utvidgas. Det innebar bl a att
ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding) skulle förhandlas fram
rörande principiella bestämmelser för värdlandsstöd. Det här beslutet togs utan
att riksdagen eller utrikesnämnden underrättades. Det betyder att det var
ytterst få ansvariga politiker som var involverade. T ex visste inte
ledamöterna i utrikesutskottet: Valter Mutt (mp), Kenneth Forslund (s), Hans
Linde (v) någonting om beslutet. De fick information först våren eller sommaren
2014. Det samma gällde Lars Ohly som var partiledare 2010.
Under fyra
år förbereddes värdlandsavtalet i smyg. Sedan gick det undan. I maj 2014
begärde försvarsberedningen (endast Vänstern var emot) att regeringen skyndsamt
skulle ta fram ett värdlandsavtal för att ”Vårt land ska både kunna ge och ta
emot stöd såväl civilt som militärt.”
Drygt en
månad senare – mitt i sommaren – beslutade regeringen att ge försvarsmakten i
uppdrag att ta fram ett avtal för värdlandsstöd till Nato. En månad senare var
det klart och regeringen godkände avtalet. Någon vecka senare undertecknade
överbefälhavaren det på Natos toppmöte i Wales den 4 september 2016.
I slutet
av denna månad ska riksdagen besluta om de lagändringar som krävs för att avtalet
ska kunna träda i kraft den 1 juli i år.
Vad
handlar det om? Jo, värdlandsavtalet handlar om att öppna vårt territorium för
placering av staber, vapen, krigsfartyg, flyg, drönare från Nato från övningar
i fred till kris och krig. I avtalstexten står det natohögkvarter.
Officiellt
påstås att värdlandsavtalet endast handlar om teknikaliteter. Men major Carl
Bergqvist (bloggaren Wiseman) menar att det mest komplicerade området är
ledning. Ska t ex Nato överta ledningen av delar av försvaret av Sverige vid en
placering av trupp på svensk mark? Det är en intressant fråga som jag ställde
till F21:s flottiljchef i Luleå för en tid sedan. Han svarade att det var en
politisk fråga som han inte kunde svara på.
Försvarsdepartementet
skickade ut en remiss till närmare 50 olika instanser men inte till någon
fredsorganisation. Vi var ändå många som skickade in yttranden.
Det var
framför allt en fråga som fördes fram. Skulle Nato kunna placera kärnvapen på
svenskt territorium? Det står att ”värdlandsstödsavtalet är avsett att vara i
överensstämmelse med Natos ”doktrin” och fungera som ett övergripande avtal för
värdlandsstöd”.
Nato har
en kärnvapendoktrin som innebär att Europas säkerhet bygger på en kombination
av konventionella vapen och kärnvapen.
Försvarsminister
Peter Hultqvist har blivit mycket irriterad över att denna fråga kommit upp.
Han talar om att personer i en undervegetation sprider sprider lögner och myter
om att kärnvapen skulle kunna föras in i Sverige. Han t o m antyder att
personer som påstår något sådant bidrar till den desinformation som kommer från
Ryssland.
I
propositionen tar man upp kärnvapenfrågan och bemöter den med att det är
allmänt känt att Sverige inte accepterar kärnvapen på svenskt territorium – det
har deklarerats i FN mm. Faktum är att Sverige inte har något bindande beslut
om att inte acceptera kärnvapen på svensk mark. Det konstaterar de personer som
är mest kunniga vad gäller kärnvapen nämligen Jan Prawitz och Hans Blix.
Vem är det
som sprider desinformation?
Förutom
kärnvapen så är det två frågor som jag tycker är mycket allvarliga när det
gäller värdlandsavtalet. Det gäller den demokratiska hanteringen av ärendet som
jag redan beskrivit. Säkerhetspolitik handlar om att skydda vårt land och vår
befolkning. Då måste också befolkningen vara informerad om hur detta skydd
planeras och beslutas. När Sverige var neutralt då visste medborgarna vad som
gällde. Idag vet de flesta inte vilken säkerhetspolitik som gäller. Det är
allvarligt.
Socialdemokraterna
påstår att de för en politik för alliansfrihet samtidigt som de använder sig av
mantrat ”Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som
militärt.” Detta går inte ihop och det måste Peter Hultqvist känna till.
Den andra
allvarliga invändningen mot värdlandsstödet gäller konsekvenserna av att
Sverige ingått ett sådant avtal med Nato. I propositionen framförs bara
positiva konsekvenser som att det blir mera praktiskt vid natoövningar på
svensk mark etc.
Men det
står inget om vad det betyder för säkerheten i vårt närområde. Finland har just
presenterat en utredning om konsekvenserna av ett finskt natomedlemskap. Man
konstaterar att det vore väldigt olyckligt om Finland gick med men inte Sverige
och vice versa. Men det skulle också bidra till ökade spänningar i
Östersjöregionen om båda länderna skulle bli medlemmar. Hoppas att de borgliga
partierna som är så entusiastiska för att Sverige ska söka medlemskap i Nato
tar till sig innehållet.
Palmekommissionen
införde begreppet ”gemensam säkerhet” i början på 80-talet, som gick ut på att
samarbete skulle ersätta konfrontation för att lösa intressekonflikter.
”Uppgiften är bara att se till att
dessa konflikter som faktiskt existerar inte kommer att ta sig uttryck i
krigshandlingar eller förberedelser för krig. Det betyder att nationer måste
inse att upprätthållandet av freden i världen måste ges högre prioritet än
hävdandet av deras egna ideologiska eller politiska positioner.”
Tänk om
våra politiker idag kunde vara lika insiktsfulla!
Nej
till värdlandsavtal! Nej till svenskt Natomedlemskap!
Ingela Mårtensson, Kvinnor för fred,
Göteborg
Tal på SAFE:s 1 maj 2016 i Nässjö