Nej till värdlandsavtal och medlemskap i Nato

För över hundra år sedan skrev Ellen Key:

Fredsvänner förkastar försvarsivrarnas dogm att man bäst skyddar freden genom att så kraftigt som möjligt bereda sig för kriget.

Det påståendet är mer aktuellt än någonsin. Krig och konflikter pågår runt om i världen och orsakar de största flyktingströmmarna i modern tid. Alla verkar vara överens om att det går inte att t ex lösa kriget i Syrien med militära medel. Trots det ökar militariseringen och normaliseringen av krig. Krig ses som ett redskap för att lösa politiska konflikter. Det anses t o m möjligt att använda kärnvapen för att uppnå politiska mål – något som var otänkbart på 80-talet då kärnvapen skulle fungera som avskräckning.

Militariseringen leder till krav på höjda militära budgetar – inte minst i Sverige men också inom Nato. Ett av president Obamas budskap vid sitt besök i Tyskland nyligen var att Natos medlemsstater måste nå upp till Natos krav på två procent av statsbudgeterna, vilket många inte gör idag.

När muren föll 1989 skapades en föreställning om att nu var det slut på det kalla kriget – nu skulle vi samarbeta. Det rådde eufori men den varade inte länge. Året efter startade Kuwaitkrisen som ledde till Irakkriget. Det var för övrigt första gången rymden spelade en betydande roll för att föra krig.

1991 upplöstes Sovjetunionen och Warszawapakten lades ner. Men Nato bestod. Det rimliga hade varit att Nato också hade upphört. Men i stället övergick alliansen från att vara en försvarspakt till att bli en angreppsmakt. Nato antog ett nytt koncept från att försvara medlemmarnas territorier till att agera utanför det egna området – out of area. Finlands förre utrikesminister Erkki Tuomioja uttryckte det så att Nato kommit till insikt om att man måste agera ”out of area” för inte vara ”out of business”.

Genom de små stegens politik har Sverige dragits alltmer in i Nato. Det började med att Sverige gick med i Partnerskap för Fred 1994. Det lät ju väldigt fredligt och dessutom anslöt sig Finland och Ryssland samtidigt. Som partners har Sverige och Finland dragits alltmer in i Nato och på senaste toppmötet 2014 fick vi guldkort för att våra länder ställer upp lojalt och är således bra partners.

Vad guldkortet innebär kan inte utrikesutskottets ordförande Kenneth Forslund (s) förklara trots att han sitter i Natos parlamentarikerförsamling. Ryssland å andra sidan är inte längre någon välsedd partner utan pekas ut som det land som orsakar spänningar i Europa.

Det är mycket vi inte får reda på när det gäller svensk försvarspolitik.

För sju år sedan deklarerade Carl Bildt att Sverige antagit en egen solidaritetsförklaring:

”Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.”

Genom denna s k solidaritetsförklaring försvann också vår alliansfrihet. Den borgliga regeringen nämnde aldrig alliansfrihet i sina utrikespolitiska deklarationer till riksdagen. Neutraliteten hade redan försvunnit 2003 under Anna Linds ledning.

Under 200 år förde Sverige en neutralitetspolitik som bidrog till att vårt land inte drogs in i krig. Då gällde ”alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”.

Meningen ”Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt” används numera i alla säkerhetspolitiska sammanhang för att motivera fördjupat samarbete med Nato och värdlandsstöd. Det gäller borgliga såväl som socialdemokratiska politiker. Uttalandet i sig innebär inga bindande förpliktelser utan verkar mer fungera inrikespolitiskt för att övertyga medborgarna att vi måste samarbeta med Nato och USA.

För sex år sedan beslutade den borgliga regeringen att partnerskapsmålet skulle utvidgas. Det innebar bl a att ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding) skulle förhandlas fram rörande principiella bestämmelser för värdlandsstöd. Det här beslutet togs utan att riksdagen eller utrikesnämnden underrättades. Det betyder att det var ytterst få ansvariga politiker som var involverade. T ex visste inte ledamöterna i utrikesutskottet: Valter Mutt (mp), Kenneth Forslund (s), Hans Linde (v) någonting om beslutet. De fick information först våren eller sommaren 2014. Det samma gällde Lars Ohly som var partiledare 2010.

 

Under fyra år förbereddes värdlandsavtalet i smyg. Sedan gick det undan. I maj 2014 begärde försvarsberedningen (endast Vänstern var emot) att regeringen skyndsamt skulle ta fram ett värdlandsavtal för att ”Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.”

Drygt en månad senare – mitt i sommaren – beslutade regeringen att ge försvarsmakten i uppdrag att ta fram ett avtal för värdlandsstöd till Nato. En månad senare var det klart och regeringen godkände avtalet. Någon vecka senare undertecknade överbefälhavaren det på Natos toppmöte i Wales den 4 september 2016.

I slutet av denna månad ska riksdagen besluta om de lagändringar som krävs för att avtalet ska kunna träda i kraft den 1 juli i år.

Vad handlar det om? Jo, värdlandsavtalet handlar om att öppna vårt territorium för placering av staber, vapen, krigsfartyg, flyg, drönare från Nato från övningar i fred till kris och krig. I avtalstexten står det natohögkvarter.

Officiellt påstås att värdlandsavtalet endast handlar om teknikaliteter. Men major Carl Bergqvist (bloggaren Wiseman) menar att det mest komplicerade området är ledning. Ska t ex Nato överta ledningen av delar av försvaret av Sverige vid en placering av trupp på svensk mark? Det är en intressant fråga som jag ställde till F21:s flottiljchef i Luleå för en tid sedan. Han svarade att det var en politisk fråga som han inte kunde svara på.

Försvarsdepartementet skickade ut en remiss till närmare 50 olika instanser men inte till någon fredsorganisation. Vi var ändå många som skickade in yttranden.

Det var framför allt en fråga som fördes fram. Skulle Nato kunna placera kärnvapen på svenskt territorium? Det står att ”värdlandsstödsavtalet är avsett att vara i överensstämmelse med Natos ”doktrin” och fungera som ett övergripande avtal för värdlandsstöd”.

Nato har en kärnvapendoktrin som innebär att Europas säkerhet bygger på en kombination av konventionella vapen och kärnvapen.

Försvarsminister Peter Hultqvist har blivit mycket irriterad över att denna fråga kommit upp. Han talar om att personer i en undervegetation sprider sprider lögner och myter om att kärnvapen skulle kunna föras in i Sverige. Han t o m antyder att personer som påstår något sådant bidrar till den desinformation som kommer från Ryssland.

I propositionen tar man upp kärnvapenfrågan och bemöter den med att det är allmänt känt att Sverige inte accepterar kärnvapen på svenskt territorium – det har deklarerats i FN mm. Faktum är att Sverige inte har något bindande beslut om att inte acceptera kärnvapen på svensk mark. Det konstaterar de personer som är mest kunniga vad gäller kärnvapen nämligen Jan Prawitz och Hans Blix.

Vem är det som sprider desinformation?

Förutom kärnvapen så är det två frågor som jag tycker är mycket allvarliga när det gäller värdlandsavtalet. Det gäller den demokratiska hanteringen av ärendet som jag redan beskrivit. Säkerhetspolitik handlar om att skydda vårt land och vår befolkning. Då måste också befolkningen vara informerad om hur detta skydd planeras och beslutas. När Sverige var neutralt då visste medborgarna vad som gällde. Idag vet de flesta inte vilken säkerhetspolitik som gäller. Det är allvarligt.

Socialdemokraterna påstår att de för en politik för alliansfrihet samtidigt som de använder sig av mantrat ”Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.” Detta går inte ihop och det måste Peter Hultqvist känna till.

Den andra allvarliga invändningen mot värdlandsstödet gäller konsekvenserna av att Sverige ingått ett sådant avtal med Nato. I propositionen framförs bara positiva konsekvenser som att det blir mera praktiskt vid natoövningar på svensk mark etc.

Men det står inget om vad det betyder för säkerheten i vårt närområde. Finland har just presenterat en utredning om konsekvenserna av ett finskt natomedlemskap. Man konstaterar att det vore väldigt olyckligt om Finland gick med men inte Sverige och vice versa. Men det skulle också bidra till ökade spänningar i Östersjöregionen om båda länderna skulle bli medlemmar. Hoppas att de borgliga partierna som är så entusiastiska för att Sverige ska söka medlemskap i Nato tar till sig innehållet.

Palmekommissionen införde begreppet ”gemensam säkerhet” i början på 80-talet, som gick ut på att samarbete skulle ersätta konfrontation för att lösa intressekonflikter.

”Uppgiften är bara att se till att dessa konflikter som faktiskt existerar inte kommer att ta sig uttryck i krigshandlingar eller förberedelser för krig. Det betyder att nationer måste inse att upprätthållandet av freden i världen måste ges högre prioritet än hävdandet av deras egna ideologiska eller politiska positioner.”

Tänk om våra politiker idag kunde vara lika insiktsfulla!

Nej till värdlandsavtal! Nej till svenskt Natomedlemskap!

 

Ingela Mårtensson, Kvinnor för fred, Göteborg

Tal på SAFE:s 1 maj 2016 i Nässjö