Det blev ett förkrossande NEJ-resultat.

En anledning har nog varit "folket mot etablissemanget" - argumentet, eftersom det var högerfolk, partiledare, företagsledare, m fl på JA-sidan, med ett förkrossande ekonomiskt överläge.

Folk är inte dumma, de är kloka. De går inte på tokargumenten om t ex "utanförskap".De tycker säkert att det är märkligt att vi varit med i EU i 9 år, men ändå verkar stå utanför.
Inför omröstningen 1994 hördes exakt samma argument som nu - "vi får inte missa tåget". För att påverka skulle vi vara med. Nu har vi varit med i 9 år. Vad har vi påverkat? Och vad är det vi inte kunnat påverka, men kommer att kunna påverka i en framtid om vi byter slantar?
Det här har de flesta genomskådat.

För mig väger det tungt rent klassmässigt med avsaknad av styrmöjligheten med penningpolitiken. Att vi ska styra konjuktursvängningar med enbart finanspolitiken är ett klasslöst sätt att argumentera. Ska man trixa med skatter och avgifter för att komma ur lågkonjukturer, är det lätt att inse vilka som får betala. Det blir alla de, som är beroende av en solidarisk politik, men blir utan, när svångremmen dras åt: de äldre, som får långa väntetider vid larm eller färdtjänst, de som behöver fysisk eller psykisk vård, men fastnar i årslånga vårdköer, barn och ungdom som behöver utbildning och en trygg uppväxt, osv.
Jag vet hur det varit att växa upp i ett folkhemssverige, med en genomtänkt fördelningspolitik. Den politik EU vill satsa på skapar utanförskap, som leder till en "ghettofiering" vi hittills sluppit i Sverige (men riskerar att få att döma av utvecklingen det senaste decenniet). Sådan är kapitalismen, eller "marknaden", som det ska heta, för att det ska låta neutralt och bra, nästan som en naturlag.
Detta handlar inte om utanför ett myntslag eller ej, utan om klasspolitik. Vill vi ha ett iskallt samhälle med utanförskap för svaga grupper eller ett samhälle med omtanke, som den traditionella folkhemmet, det som den svenska modellen varit världsberömd för?

Wille Brüggemann

SAFE-medlem