Inledande budgettal av Uno Kenstam
Budgetläget
Budgetläget är nog ett av de svåraste på länge. Egentligen
blir det inte bra hur vi gör i detta läge.
Jag ser två saker som är tämligen säkerställda tycker jag.
Den första saken kanske låter litet konstig, men det är
avhängigt av den andra helt och hållet, så det kommer att ge sig.
Den första handlar om oppositionens budgetar – inkl SAFEs
egen. Och jag tänker utifrån det jag läst i oppositionens budgetar och det jag
vet om dessa partiers ambitioner – inklusive då mitt eget
parti SAFE.
Egentligen tror jag inte något av oss i opposition är nöjda
med våra budgetar. Vi borde inte vara det. Vi i SAFE gör vad vi kan, men är
inte nöjda. På olika sätt försöker de oppositionsbudgetar jag läst vrida på
utvecklingen åt det håll man vill, men det är trögt.
En viktig faktor för
att göra det svårt är att investeringsbudgeten är stenhårt bunden till den
olycksaliga Framtidens Skola. Den låser upp hela investeringsbudgeten och att
forma om investeringsbudgeten är nästan ogörligt.
*
Den andra saken är att majoritetens budget också är väldigt
skakig. Med budgetuppföljningarna och prognoser i färskt minne och de behov som
ger sig tillkänna ser det oerhört svårt ut. Budgeten bygger på att majoriteten
ger – enligt utsago – nämnderna det de behöver, men så tar man tillbaka en dryg
procent på omsättningen, vilket är 20 miljoner kronor för barn-och
utbildningsnämnd och socialnämnden tillsammans. Dessa pengar är ju på intet
sätt finansierade i den meningen att det är skulle vara klart hur de ska kunna
plockas ur verksamheten på ett rimligt sätt även om nämnderna ges svängrum.
Möjligen är det en förhoppning att valrörelsen kan generera
ett antal satsningar under våren. Sammantaget är det ju – trots allt – en
förutsättning att den rödgröna regeringen i någon form är kvar efter valet för
att klara 2019. Vi får väl se om vi lever.
Trots ambitiösa sparprogram - och även med vår budget – är
det ett tufft beting att klara barnomsorg och skola utifrån barnkonvention och
barnens bästa.
Detsamma gäller socialnämnden – trots glädjande
beskrivningar av utvecklingen av försörjningsstöd.
Jag skulle kunna lägga detta åt sidan och konstatera att det
är ett ilandsproblem förvisso, men utifrån våra – tror jag – gemensamma
perspektiv och ambitioner är det allvarligt.
Men vi får inte glömma att vi har det vi litet slarvigt
kallar svaga grupper. Vi har elever som har svårt i skolan. Kanske ibland för
att skolan har svårt att anpassa sig till eleverna – vilket kan vara en
organisatorisk fråga, men givetvis också en resursfråga.
Vi har de äldre med mycket låga pensioner – främst kvinnor –
som trots högkostnadsskydd och förbehållsbelopp har det besvärligt i vårt
välfärdsland.
Detta måste vi börja göra något åt. SAFEs budget har
återigen ambitionen att beträda den vägen.
Och trots detta besvärliga läge vill jag hålla fram det
arbete som görs gentemot de unga i kommunen, arbetet med integration från de
olika verksamheterna i kommunen där föreningar, organisationer, kyrkor gör ett
stort arbete. Som nattvandrare glädjer jag mig åt att
föreningar även nattvandrar och får en slant för det till sin kassa.
Detta måste stödjas och uppmuntras – det är ju en av de
företeelser som gör Nässjö till en relativt trygg stad och kommunen enligt mitt
tycke – som jag återkommer till.
Utvecklingen
av kommunen
Ambitionen med utvecklingen av staden, tätorter och
landsbygd är annars väldigt positiv. Västra staden, Lindens
byggande, pengar till de olika tätorterna med lokal prioritering.
Förbättringarna av centralortens miljö med belysning och planering är viktiga
och måste givetvis även nå övriga tätorter för att skapa större trygghet och
trivsel. Blommor på sommaren och belysning i träden på
vintern.
Trots det jag läser ibland och en del elände som händer i
vår kommun, så vågar jag påstå att Nässjö är en trygg stad och en trygg kommun.
Vågar civilsamhället sig ut på gatorna – dvs vi alla -
och ut i den gemensamma miljön i centralort och tätorter ökar tryggheten
ytterligare.
Jag brukar säga att jag är mer rädd för rädslan än för det
som skulle kunna hända.
Orkar vi med bostadsbyggande, orkar vi med att skapa
offentliga mötesplatser, orkar vi med att skapa förutsättningar för folk ska
kunna komma i jobb, så kan det bli hyggligt i alla fall.
Arbetslösheten bland oss som är födda i landet är nära noll.
Vill vi i kommunen och kommunens företag ha arbetskraft så är det bland dem som
i statistiken beskrivs som födda utanför landet som resurserna finns.
Efterfrågan på arbetskraft finns – matchningen är problemet många gånger.
Utbildning av dem som
redan har jobb och redan har en utbildning behöver också komma. Detta för att
ett sug underifrån ska komma till så att de med sämre jobberfarenhet och
skolbakgrund ska kunna komma till. Vi får inte glömma dem som utifrån en god
situation kan gå vidare - det är oerhört viktigt.
Det vi måste lobba för är att kollektivtrafiken inte
försämras på landsbygden. Tyvärr har JLTs ekonomi
gett kännbara inskränkningar i vår kommun i busstrafiken på landsbygden.
Centralortens kollektivtrafik går bra och har ökat resandet. Vi behöver en idé
om en liknande utveckling på landsbygden om hela kommunen ska leva.
Uno Kenstam 20/11 2017