Johan Ehrenbergs blinda fläck

"Inträdet i EU kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna i Sverige på 100 år - ja, kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom den offentliga sektorn, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen". Så sa Peter Wallenberg inför svensk-amerikanska handelskammaren i New York i maj 1991.

Sällan har väl någon fått så rätt som Peter Wallenberg i detta fall. Nedskärningar inom skola, vård och omsorg, försämrad sjukförsäkring,

a-kassa och pension; privatiseringar och utförsäljningar inom stat och kommun har dominerat svensk politik sen den svenska makteliten bestämde sig för att gå med i EU 1990.

Just denna nedskärnings- och privatiseringspolitik har Johan Ehrenberg på skickligt och genomträngande sätt belyst och kritiserat de senaste åren i böcker, artiklar och i sin tidskrift ETC. Ehrenberg kritiserar den nuvarande högerpolitiken på ett bra sätt även i Aftonbladet strax innan nyåret - så när som på de sista raderna i artikeln.

För vad har Ehrenberg för lösning? Jo, att Sverige ska fortsätta att vara med i EU och ansluta sig till den europeiska valutaunionen! Man tar sig för pannan. Det är lika kvalificerat dumt som att låta brandkåren använda bensin för att släcka en brand.

Med den politiska erfarenhet som Ehrenberg har borde han väl någon gång fundera över varför den svenska högern, arbetsgivarföreningen, storfinansen och storföretagsamheten satsat hundratals miljoner för att få svenska folket att rösta ja till och acceptera EU-medlemsskapet. Varför är nyliberala DN, Expresssen, Sydsvenska Dagbledet och tjogtals med andra borgerliga tidningar rena kampanjorgan för EU och EMU? För att få ett rött Europa??

Nej, knappast. EU må just nu ha många länder med socialdemokratiskt dominerade regeringar - men en sådan som krigshetsaren och Irakbombaren Tony Blair i Storbritannien är ju istället idol för den svenska högern. Förvisso har Frankrikes Jospin stoppat MAI-avtalet och Tysklands finansminster La Fontaine talar om regleringar. Men de kommer snart att finna att makten inom EU nu finns någon annanstans.

Från årsskiftet styr en enväldig centralbanks direktion över de flesta EU-ländernas penningpolitik. Låg inflation - och därmed hög arbetslöshet - är det grundläggande målet för dess verksamhet. Byråkraterna i EU-kom-missionen och EG-domstolen kan också sätta stopp för en politik som syftar till att åter få full sysselsättning och radikalt minska inkomstklyftorna inom EU:s länder.

Som den kunnige och skicklige vänsterdebattör som Ehrenberg är borde han någon gång dra sina slutsatser från vilka det som med all kraft och med hundratals miljoner har drivit Sverige rakt in i armarna på byråkraterna i Bryssel. Vilka det är som har tjänat och vilka som har förlorat på nyordningen inom svensk politik och ekonomi under 90-talet. Av det borde man också inse vilka det är som gynnas av att den svenska demokratin avvecklas alltmer och Sverige blir kvar i EU och ansluts till EU:s valutaunion.

Men liksom för medeltida gycklare och hovnarrar finns det kanske också idag en viss gräns för hur långt man vågar kritisera och säga sanningen om makthavarna och dess bevekelsegrunder. Johan Ehrenbergs "ja till EU" är kanske det pris han måste betala för att kunna få behålla sina uppdrag åt topparna inom LO. Det är ju LO:s reklamkampanjer i mångmiljonklassen - "För ett rött Europa", "Jag räddade Sverige", samt flera LO-finansierade tidskrifter och broschyrer som håller igång Ehrenbergs verksamhet kring tidskriften ETC. Man biter ju inte den hand som föder en!

 

 

Thomas Erixzon, Nässjö, januari 1999