1:sta majtal 2006 av Pelle Månsson
vid SAFE:s 1:sta majfirande i Centralskolan i Nässjö.
DEMONSTRANTER OCH VÄNNER!
Det talas sällan om Jämlikhet och Solidaritet numera.
Det är som om begreppen vore förbjudna i EU-anpassningens
tidevarv. Begreppet Lönsamhet och vikten av att vara Flexibel i arbetslivet
används däremot allt mera frekvent. Lönsamhet verkar ha blivit all värdens
mått.
I dag kan man konstatera att
EU:s verklighet blivit lika förljugen och usel som EU-motståndet en gång
varnade för. Välfärdsraset och den växande odemokratin är ett par av konsekvenserna när gamla despoters
önskedröm om ett Storeuropa håller på att förverkligas nere på kontinenten. Och
allt dåligt som drabbat oss här i landet hänger på olika sätt samman med var
påtvingade anpassning till EU-systemet.
Avregleringshysterin har bl.a. raserat Posten, slaktat SJ, privatiserat Telia, gjort bankerna girigare och gett oss skyhöga elpriser medan
privata ekonomiska intressen tränger allt djupare in i den del av den offentliga sektorn som är lättast att göra profitabel.
- Man har sagt oss att den "befriade"
marknaden skulle ge större konkurrens, bättre service och lägre priser men det har blivit precis tvärtemot. I stället har de privata monopolen lagt beslag på marknaden med sämre
service och högre priser som följd. Det går bra for Sverige, säger man och
storföretagen gör jättevinster.
Men de har förhållandena avspeglar sig inte i högre löner eller fler jobb for vanligt
folk. Ungdomsarbetslösheten är förödande och arbetarlönerna är i
dag bland de lägsta i hela västeuropa. Och ingen
annanstans är det så lätt och billigt för företag att slå igen fabriker, avskeda anställda och flytta utomlands.
Och
kommunerna fortsätter att lägga långtidsbudgetar som visar på fortsatta nedskärningar inom viktiga sociala områden.
EU-systemet kan liknas vid ett jättelikt "Pyramidspel"
- konstruerat och administrerat av Europas monopolkapital
där de rika och mäktiga i de stora EU-länderna lägger beslag på alla
vinsterna medan den lurade
arbetarklassen och de sämst ställda får stå for insatserna och betala kalaset.
Systemet hålls samman av enorma
ersättningar till de som sköter ruljansen
medan de politiska etablissemangen allt mer
finansierar sig själva via offentliga medel. Det finns naturligtvis ett
djupare syfte med den här typen av system och vi får ett politikerskrå som lätt
klipper banden till dem som de säger sig företräda.
Egenintresset
tar över och förmågan att bedöma konsekvenser avtar snabbt när jämlikhets- och
rättviseperspektivet blir suddigt. Så står man där en dag och märker att man i
sin iver att vara makten till lags har varit med om att sälja ut landets frihet
och medverkat till att Sverige i praktiken blivit ett lydrike till EU och USA.
EU-systemet
gynnar alltså de som satsar sitt kapital och detta sker på löntagarnas och vanligt folks bekostnad. Så enkelt kan man också beskriva processen och det är inget att hymla om.
Det är lagstiftad högerpolitik så långt
ifrån Folkhem och Välfärdstat man kan komma. Ty
så har Sverige förvandlats - från att ha varit världens jämlikaste land till ett EU-land som alla andra och ett paradis
for kapitalister.
- For att kunna genomföra
förändringen så spred makteliterna och deras tidningar myter om kriser i
samhällsekonomin. Kriser som egentligen inte hade någon grund i verkligheten.
En s.k. "saneringspolitik" kunde motiveras och genom språkliga
dimridåer kunde det verkliga syftet döljas. Syftet att befria näringslivet från
de eftergifter och sociala hänsynstaganden som det tidigare hade tvingats till.
Nygamla begrepp som Globalisering och
Internationalisering myntades, Tillstånd som sades kräva samma beska medicin
for folkflertalet for att komma tillrätta med samhällsproblemen. De här begreppen
sades vara epokförändringar enbart for att inbilla folk
att nedskärningspolitiken måste fortsätta.
De politiker som villigt spelat med i den här
utvecklingen har fått se hur politikens villkor har förändrats. Men få
har protesterat:
Vi har
fått se hur en socialdemokratisk regering med hänvisning till EU:s
och tidens krav lyckats med bedriften att lämna över mer och mer av
bestämmandet till EU, USA och NATO samtidigt som man förskingrat en stor del av
svenska folkets egendom utan att detta har resulterat i
någon större reaktion från medborgarnas sida. Nog är detta märkligt?!
Den välfärd som dagens pensionärer till stor
del varit med om att bygga
upp - monteras nu ner efter hand. Men det är inte resurser
som saknas utan modet att fördela dem rättvist som inte längre finns. Det
gäller dock att förstå och komma ihåg att nedskärningarna i den offentliga sektorn inte är någon
tillfällighet eller något nödtvunget och ödesbestämt utan att de beror på politiska beslut som har fattat av dem som har den politiska makten.
Om
detta och om den allvarliga
situationen som nu råder den galler
det att tala klart och tydligt. - För talar vi inte tydligt eller om vi tagit till vana att stryka Makten
medhårs kommer det att sluta mycket illa.
Vi måste lära oss att se på verkligheten som den
verkligen är trots alla dimridåer och långvariga desinformationskampanjer och
göra något åt situationen innan det är för sent. Ty vår demokrati är hotad.
Det är ingen tillfällighet att våldet,
drogberoendet, girigheten
och intoleransen sprider sig som pest nu när välfärden raseras.
- Många grundläggande mänskliga
värderingar har förändrats under kort tid. Det är inte
bara den lögnaktiga politiken, kommersialismen, marknadsfascismen
och alla de förljugna krisresonemangen som kommit till utan också
en vilsenhet vad gäller värderingar, ideal och brist på verkligt goda
föredömen. En ideallös tid som har sina historiska
förebilder och paralleller.
Men det är ändå den utbredda oförmågan till inlevelse och medkänsla som jag
tycker är allvarligast. Det är medvetenhet om sammanhang och
förmåga att bedöma konsekvenser i mänskliga perspektiv som allt oftare
saknas.
*
Att
vara flykting och arbetslös måste i
dag vara dubbelt bekymmersamt. - Och hur mår de
som skickas hem igen utan att ha något kvar att komma till? - Hur mår de som tvingas
gömma sig for myndigheterna och
polisen? Är det egentligen någon
skillnad på deras känslor och den ångest som romerna, judarna och de politiskt obekväma hade och kände under
nazitidens Tyskland? Jag tror inte det; i Tyskland kände vanligt folk inte ens till vilka skändligheter som pågick
i lägren alldeles i närheten av där de själva bodde.
Det är
viktigt att ta del av och lära av historien. Det fanns en
gång ett Sverige som var annorlunda och som ville hjälpa till att förändra
världen till det bättre. Vår utrikespolitik gav röst åt de fattiga och förtryckta och var inte europeisk och provinsiell i sitt sätt att se på omvärlden som idag. Något
att vara stolt över. Så är det inte längre.
Den
terrorlagstiftning som EU håller på att etablera även hos
oss är i första hand inte riktad mot "brottsliga" terrorister. En sådan
lagstiftning finns allaredan i de flesta EU-länder.
Utan det ar en lagstiftning som är riktad mot vanliga hederliga medborgares
fri- och rättigheter. Rättigheter som i dag är förankrade I folkrätten.
Det handlar om
inskränkningar i vår yttrande- och organisationsfrihet och i vår rätt att
stödja organisationer som kämpar för sin frihet från bl.a. imperialistiskt
förtryck. Rättigheter som nu hotas i grunden genom den lagstiftning som EU
inför på order av USA. Terrorlagstiftningen är menad
att skrämma vanligt folk till tystnad om de övergrepp vad gäller rättsäkerhet
och personlig integritet som pågår runt om i världen till följd av det s.k. ”kriget
mot terrorismen”.
Motståndet
mot terroristlagarna handlar om vilket samhälle vi vill ha i framtiden. Ett
öppet demokratiskt rättsamhälle eller ett slutet
fascistiskt övervakningssamhälle.
Genom
den luddiga lagstiftningen kan man befara att i dag normala politiska och
fackliga aktioner i en nära framtid kommer att betraktas som terrorism om de
inte till alla delar faller USA:s regering och EU-eliterna i smaken.
En sådan samhällsutveckling
måste stoppas till varje pris.
Regering och riksdag verkar
inte längre ha förmågan eller viljan att värna om grundläggande fri- och
rättigheter i vårt land. Det är i praktiken USA som bestämmer vem som ska
stämplas som terrorist i Sverige.
Hade EU:s
terroristlagstiftning gällt i Sverige för 20 år sedan så hade det tveklöst
varit förbjudet att samla in pengar till ANC i Sydafrika eller till
Sandinistfronten i Nicaragua. Och går man tillbaka ytterligare några år i tiden
så hade DU varit stämplad som terrorist om DU samlat in pengar till FNL i
Vietnam.
I
det imperialistiska godtyckets demokrati verkar det nu bara vara tillåtet att
solidarisera sig med partier och organisationer som USA har godkänt.
*
Det
gick bra för oss i förra valet och vi behöll våra tio mandat och är fortfarande
näst största parti i kommunen. Det finns inget som säger att vi skulle göra ett
sämre val i höst. Men inget kommer att gå av sig själv utan det krävs att vi
alla hjälps åt om vi ska lyckas.
Jag
får ibland frågan varför vi i SAFE inte ställer upp i riksdagsvalet. En del tycks faktiskt mena att vi skulle göra oss
bra i riksdagen också. Men jag brukar svara att samtidigt som allt fler
viktigheter i livet avgörs i våra kommuner så har regering och riksdag nu
lämnat ifrån sig makten och överlåtit det mesta av bestämmandet till EU och
byråkraterna nere i Bryssel. Och detta – hör och häpna – utan vapenhot eller
hot om långvariga bojkotter eller annan utpressning. Nog är detta märkligt!?
Och
var skulle vi i SAFE få pengarna ifrån till en riksdagsvalskampanj? Och vilka
andra än vanligt enkelt och fattigt folk skulle vilja stödja oss ekonomiskt? En
valrörelse till riksdagen kostar i dag enormt mycket och de pengarna klarar vi
inte av att samla ihop av egen kraft.
Normalt
så borde fackföreningarna i kommunen stödja oss ekonomiskt och politiskt
eftersom vi är det parti som tydligast och mest konsekvent stött facklig verksamhet
och fackliga ambitioner genom åren. Men något sådant stöd har vi inte sett
röken av. Så vi får nog lita till vår egen kraft och förmåga även i
fortsättningen.
Vi är i varje fall
fortfarande en fri och självständig organisation som inte lyder order från
något håll och ett parti som hålls samman av medlemmarnas och sympatisörernas
engagemang för en jämlik, rättvis och solidarisk samhällsordning. Vi vägrar
konsekvent att ställa upp på de nedskärningar av samhällsservicen som nu pågår
och som till största delen drabbar de som redan har det svårast.
För
en del kan det synas andefattigt att bara kandidera kommunalt. Speciellt som
Sveriges kommuner i dag är satta under statlig tvångsförvaltning och
kommunpolitiken i mångt och mycket reducerats till att anpassa den kommunala
verksamheten till statlig åtstramningspolitik och EU-dikterade krav på
budgetbalans.
Men
andefattigt blir det bara för att dem som viljelöst låter sig inlemmas i ett
inskränkt kommunalt förvaltande.
En sådan politik kommer vi
aldrig att medverka i. Vi kommer också i fortsättningen att kandidera på helheten
i vår politik och menar att;
- Politiken måste styra den kommunala budgeten inte tvärtom. Skulle
pengar ändå saknas så måste vi ställa krav på ökade statsbidrag eller skattehöjning
så att verksamheten svarar mot de folkliga behoven.
- Det går att bekämpa arbetslösheten genom att kräva en statlig eller
kommunal industripolitik värd namnet eller kräva sänkt pensionsålder och
kortare arbetstid.
- Vi kan gå emot de nyliberala nedskärningstrenderna genom att kräva fler
arbetstillfällen inom skola, vård och omsorg.
- Det går att utmana marknadsliberalismen genom att säga nej till
utförsäljningar av kommunal verksamhet.
- Det går att utmana EU genom att kräva svenska kollektivavtal vid
kommunal upphandling.
- Vi kan hävda att de kommunala bostadsbolagen återförs till allmännyttan
och den sociala bostadspolitikens principer.
- Man kan välja sociala satsningar före överklassprojekt.
- Vi har krävt och kräver arbetslön åt yrkespolitiker.
- Vi har hela tiden skärpt kraven på att Sverige ska lämna EU eftersom
det är en förutsättning för att vi ska kunna nå ett hyggligt välfärdssamhälle.
- Och miljömedvetenhet har hela tiden varit grunden för vår politiska
verksamhet.
*
Det
drivs inte längre någon verklig kamp mot arbetslösheten
i vårt land. I det nyliberala systemet används arbetslösheten som ett medel
att bekämpa löntagarnas krav och rättigheter.
8
– 9 procent är den nivå arbetslösheten skall ligga på enligt dogmen. Det är
också ungefär där arbetslösheten befinner sig i dag. Vi har alltså massarbetslöshet
i Sverige därför att kapitalet vill ha arbetslöshet och därför att Kapitalet
tjänar på arbetslöshet.
De åtgärder som sätts in
mot arbetslösheten är skandalöst marginella och gör varken till eller ifrån. Ungdomsarbetslösheten
i landet är mycket högre än den officiellt angivna. 28%
i stället för officiella 11%. Redan den officiella arbetslösheten är en ren
katastrof.
Det enda budgetuppgörelsen
mellan regering och samarbetspartierna har at komma med är 1000 plusjobb till
långtidsarbetslösa ungdomar. En ren provokation!
I
dag är det inte pengar som saknas utan en politik som kräver att de pengar som
finns används till investeringar och fler jobb. Men så länge som inge
ifrågasätter den nyliberala dogm som säger att det är bra med arbetslöshet och
så länge som ingen ens knystar om de verkliga förhållandena inom det privata
såväl som det offentliga så är det som i
dag sägs om arbetslösheten inom politiska etablerade kretsar BARA TOMMA TUNNOR SOM SKRAMLAR.
Det
är uppenbart att storbolagsdirektörerna oförställda girighet
ligger bakom den kortsiktighet som blivit så typisk för dagens kapitalism. När
faktorer som aktiekurs och minskad kostandsmassa läggs till grund för
bonusprogram som skulle ansetts kriminella för bara
ett par decennier sedan så spelar själva verksamheten en allt mindre roll för
de som påstår sig leda den.
Det avgörande blir i
stället att för egen vinnings skull uppfylla kriterierna i de bonusprogram
eller orimliga pensionserbjudanden man själva i regel varit med om att
konstruera. Ofta handlar det om ren plundring. En företeelse vore lätt att
åtgärda av en ansvarskännande regering genom att införa en i det
närmaste konfiskatorisk skatt på orimligt höga ersättningar och andra arbetsfria inkomster.
- För ett är
säkert. Direktörer som ägnar sitt intresse
och en stor del av sin tid åt att utforma
och övervaka sina egna bonusprogram eller storleken på sina pensioner är mer till skada an nytta för landet och
de företag i vilka de verkar.
-Visst ansågs väl Girigheten en gång allmänt vara en
dödssynd?
*
Kan vi
längre lita på vara medier? Knappast: Och då menar jag inte bara vara största
reklamfinansierade TV-kanaler som visar människoförnedrande såpastrunt, gör reklam for alkohol
och vevar gamla och nya amerikanska propagandafilmer näst intill var och varannan
kväll. Filmer som man kan misstänka att USA:s
regering gärna betalar for att få visade…
Utan jag menar också det som brukar kallas public service och
s.k. seriösa
dagstidningar.
Nej, det går inte längre att lita på dem eftersom
nästan alla medier i dag ar beroende av ekonomiska
och/eller politiska makter som i sann nyliberal anda prioriterar ner sanning
och djup till förmån for men lättillgängligt och lönsamt material.
Redaktioner utarmas och utrikeskorrespondenter
far orimligt stora områden att bevaka eller sa ersätts
de genom förhållandevis "billigare" inköp av material från i huvudsak
stora västliga nyhetsbyråer. Material som ofta har ambitionen att
vilja prägla andra länders folk med sina egna regimers syn på hur världen och demokratin ska se ut och vara beskaffad.
Möjligen
är små lokala tidningar undantagna från desinformationsspridandet eftersom de är utsatta for en ständig
social kontroll och är beroende av att spegla verkligheten någorlunda rätt for
sin överlevnad.
*
Jag ska avsluta med ett stycke
av poeten Göran Palm. Det är i från
första boken i hans blankversepos ”Sverige
en vintersaga” och har fått rubriken "Fördjupa
nuet". - Där beskriver han kort
och redigt vad jag själv nu har försökt berätta.
Pelle Månsson 1 maj 2006