Pelle Månssons första maj-tal 2010

Demonstranter och vänner!

Nej, det är ingen högkonjunktur för viktiga begrepp inom arbetarrörelsen, som Jämlikhet och Solidaritet. Ibland kan man få för sig att orden helt har försvunnit ur det svenska språket.

Så jag tittade i min gamla ordbok från 1986 och där fanns orden i varje fall med.

Jämlikhet -en, (substantiv) det att varje person anses vara lika mycket värd som varje annan (i politiskt och vanligen även i ekonomiskt avseende).

Solidaritet, -en, (substantiv) 1. Känsla av samhörighet med och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor, särskilt sådana som tillhör den egna gruppen (klassen). (sammanhållning) – predika solidaritet med de utsatta.

Det är inga massor som går i arbetarrörelsens demonstrationståg numera. Detta trots att arbetslösheten är mer omfattande nu än på länge, nyfattigdomen breder ut sig och många lågpensionärer har det riktigt eländigt.

Det finns naturligtvis en massa skäl till att det blivit så här. De förtroendevaldas otillräcklighet och oförmåga att engagera massorna, tidens dekadens, folks rädsla att ”sticka ut”, misstron mot politiken i stort. Men viktigast och allvarligast är nog EU-medlemskapet och EU-systemet.

Jag menar: All erfarenhet visar att det är helt omöjligt att återskapa ett jämlikt och solidariskt välfärdssamhälle, om vi inte nu eller inom en snar framtid lämnar Unionen.

Under mer än tjugo år och i land efter land har marknadskrafterna och kapitalintressena vunnit terräng på bekostnad av de sämst ställda och den gemensamma sektorn. I vårt land jagas de arbetslösa och sjuka samtidigt som de allra rikaste har fått stora skattelättnader. Det är en djupt orättvis politik och den ar vidgat de redan stora klassklyftorna i samhället. Statliga företag slumpas bort till det privata kapitalet med argument att ”staten inte skall äga företag”. På sikt hotar den här politiken naturligtvis den lika rätten inom skola vård och omsorg.

Idag kan man konstatera att EU:s verklighet blivit lika förljugen och usel som EU-motståndet en gång varnade för. Välfärdsraset och den växande odemokratin är ett par av konsekvenserna när gamla despoters önskedröm om ett Storeuropa håller på att förverkligas nere på kontinenten. Och allt dåligt som drabbar oss här i landet hänger på olika sätt samman med vår påtvingade anpassning till EU-systemet.

Avregleringshysterin har bl. a. raserat Posten, slaktat SJ, privatiserat Telia, gjort bankerna girigare och gett oss skyhöga elpriser, medan privata ekonomiska intressen tränger allt djupare in i den del av den offentliga sektorn som är lättast att göra profitabel.

Man har sagt oss att den ”befriade” marknaden skulle ge större konkurrens, bättre service och lägre priser, men det har blivit precis tvärtom. Istället har de privata monopolen lagt beslag på marknaden, med sämre service och högre priser som följd. De här förhållandena avspeglar sig heller inte i högre löner eller fler jobb för vanligt folk. Ungdomsarbetslösheten är förödande och arbetarlönerna är i dag bland de lägsta i hela Västeuropa. Och ingenstans är det så lätt och billigt för företag att slå igen fabriker, avskeda anställda och flytta utomlands.

Och kommunerna fortsätter att lägga långtidsbudgetar som visar på fortsatta nedskärningar inom viktiga sociala områden. (EU-systemet kan liknas vid ett jättelikt pyramidspel – konstruerat och administrerat av Europas monopolkapital där de rika och mäktiga i de stora EU-länderna lägger beslag på alla vinsterna medan den lurade arbetarklassen och de sämst anställda får stå för insatserna och betala kalaset.)

Systemskiftet har pågått i snart ett kvarts sekel, oavsett vilken sammansättning de regeringar vi haft suttit vid makten.. I stället för att organisera kampen mot kapitalets härjningar så har ledningarna inom arbetarpartierna gått högerut och drivit i stort sett samma politik som de borgerliga. Man har avreglerat och även sålt ut eller konfiskerat folkets gemensamma egendom som om det bara funnits en sorts politik att välja på.

Sveriges möjligheter att påverka EU är försvinnande små. EU:s inflytande i Sverige är desto större. Mer än 80 % av alla nationella lagar stiftas nu i Bryssel och de är starkt reglerade av EU: s olika fördrag. Det är ungefär som att skriva in moderaternas partiprogram i den svenska grundlagen.

Det går inte att ”prata” fram ett förtroende för EU hos vanligt folk. Det är dömt att misslyckas och det går heller inte att tro på några allianser med folk inom EU-byråkratin eller politikerkollektivet där. De har valt väg och lojaliteter. Däremot tror jag ännu på breda allianser i befrielsekampen mot Imperiebygget och jag tror att utvecklingen här och ute i Europa kommer att hjälpa oss i den kampen. Men då får inte EU-motståndet bli fogligare gentemot maktetablissemanget och deras välbetalda lakejer utan medvetnare och bestämdare.

Betänk att vi snart inte har något självbestämmande kvar här i landet! Det är EU, NATO och USA som bestämmer i allt väsentligt.

De som vill sälja ut Sveriges självbestämmande och frihet för att skaffa egen makt och vinning har blivit fler och fler och de har med tiden blivit en integrerad del av den europeiska överklassen och dess superstatsprojekt. – De har glömt sina uppdragsgivare och har fått nya lojaliteter. Särintressena råder och de är uppköpta genom svindlande löner och orimliga ersättningar och en behaglig tillvaro nere i Bryssel eller Frankfurt.

Det är viktigt att ta del av och lära av historien. – Hur ska vi annars kunna förstå nedskärningarna i Sverige och i vår egen kommun och koppla samman dem med EU-politiken? Hur ska vi annars kunna avslöja att den så kallade saneringspolitiken var en systemförändring och anpassningspolitik beställd av EU-byråkratin?

Det var heller inget militärt våld som ledde till att landet bytte statsskick mot EU:s! 1970-, 80-talet och början av 90-talet var de fredligaste som Europa någonsin upplevt. Det fanns heller ingen annan historisk nödvändighet för det som hänt. – Bara skicklighet och framsynthet hos storfinansen och makteliten och deras tidningar liksom anpassligheten hos Maktens radio och TV. Men också oförmågan, lättjan och bristen på medvetenhet hos de politiker, som satta att förvalta och bygga tryggheten och välfärden här i landet. Det är just denna omfördelning av makt och pengar från arbete till kapital – som hela tiden varit EU-medlemskapets grundläggande och huvudsakliga mening.

I början av den kris, som riskerar bli den djupaste sedan depressionen på 1930-talet, så fortsatte de politiska etablissemangen att förespråka utgiftstak och överskottsmål med bl. a. motiveringen att vi måste spara inför framtida utmaningar som påstods hota oss.

Äldreboomen påstods vara ett sådant hot. Det hela var närmast parodiskt och faktiskt rent korkat eftersom framtida utmaningar knappast kan mötas genom en sparpolitik som gör samhället fattigare.

Hastigheten i den nuvarande konjukturnedgången saknar motstycke i modern tid… Export, produktion och sysselsättning minskar dramatiskt på de flesta håll i världen. I sin iver att åter försöka få igång hjulen försöker en del ekonomijournalister, politiker och kapitalintressen att prata bort verkligheten genom att tal om, att vi nu står inför en snar vändning eller om ”ljus i tunneln”, men sådant tal förefaller mer vara grundat på hopp än på fakta.

Nedgången i Sverige, som verkar ha överraskat de flesta prognosmakare, blir långt värre än den 1991-1993 eftersom den internationella krisen nu är verklig och långt djupare om mer omfattande. I botten ligger en klassisk överproduktionskris, där det inte finns köpare till allt det som kan produceras och trots mänskliga behov. Den krisen har byggts upp under lång tid genom bl.a. det nyliberala systemskiftet som EU-medlemskapet borgat för och som inneburit en dramatisk förändring i förhållandet mellan arbete och kapital till arbetets nackdel.

De politiker som villigt spelat med i den här utvecklingen har fått se hur politikens villkor har förändrats. Men få har protesterat. Nog är detta märkligt?!

Den välfärd, som dagens pensionärer och deras föräldrar till stor del varit med om att bygga upp – monteras nu ned efter hand. Men det är inte resurser som saknas, utan modet att fördela dem rättvist, som inte längre finns. Det gäller dock att förstå och komma ihåg att nedskärningarna i den offentliga sektorn inte är någon tillfällighet eller något nödtvunget och ödesbestämt, utan att de beror på politiska beslut, som har fattats av dem som har den politiska makten.

Om detta och om den allvarliga situationen som nu råder gäller det att tala klart och tydligt. – För talar vi inte klart och tydligt eller om vi tagit till vana att stryka Makten medhårs, kommer det att sluta mycket illa.

Vi måste försöka att se på verkligheten som den verkligen är, trots alla dimridåer och långvariga desinformationskampanjer, och göra något åt situationen innan det är för sent. Ty vår demokrati är hotad. Det är ingen tillfällighet att våldet, drogberoendet, superiet, girigheten och intoleransen sprider sig som pest nu, när välfärden raseras. – Många grundläggande mänskliga värderingar har förändrats under kort tid. Det är inte bara den lögnaktiga politiken, kommersialismen, marknadsfascismen och alla de förljugna krisresonemangen som kommit till, utan också en vilsenhet Vad gäller värderingar, ideal och brist på verkligt goda föredömen.

En ideallös tid, som har sina förebilder och paralleller. Men det är ändå den utbredda oförmågan till inlevelse och medkänsla som skrämmer mej mest och som jag tycker är allvarligast. Det är medvetenhet om sammanhang och förmåga att bedöma konsekvenser i mänskliga perspektiv som allt oftare saknas.

Att vara flykting och arbetslös måste i dag vara dubbelt bekymmersamt. Och hur mår de, som skickas hem igen, utan att ha något kvar att komma till? Hur mår de, som tvingas gömma sig för myndigheterna och polisen? Är det egentligen någon skillnad på deras känslor och den ångest, som romerna, judarna och de politiskt obekväma hade och kände under nazitidens Tyskland? Jag tror inte det. I Tyskland kände vanligt folk inte ens till vilka skändligheter som pågick i lägren alldeles i närheten av där de själva bodde. Det är viktigt att ta del av och lära av historien. Det fanns en gång ett Sverige som var annorlunda och som vill hjälpa till att förändra världen till det bättre. Vår utrikespolitik gav röst åt de fattiga och förtryckta och var inte europeisk och provinsiell i sitt sätt att se på omvärlden, som i dag. Något att vara stolt över. Så är det inte längre.

Avsnitt 54 i Göran Palms prosadikt ”Varför har nätterna inga namn?” får bli slutet på berättelsen:

Vad skönt det är att vänta med att ta ställning. Skjuter man upp tillräckligt länge fattar besluten till sist sig själva, enkelt och omärkligt, enligt minsta motståndets lag. Man fortsätter bara att leva som förr. Man står bara där man redan står. Man står bara kvar och tvekar och grubblar tills man själv blivit en del av det bestående. Detta är det i särklass vanligaste sättet att ta ställning på.

Länge leve Socialismen, Solidariteten och Jämlikheten!

Nässjö 1 maj 2010

Pelle Månsson