1 majtal av Anders Hansen vid SAFE:s majmöte 2012

Mötesdeltagare och 1:a-majfirare.

Nedskärningar i den generella välfärden.

I många länder, bl.a. i Sverige och övriga nordiska länder, har ersättningsnivån sänkts under de senaste 20 åren i både arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och pensionerna. Som ett led i de omfattande nedskärningarna i välfärden som gjorts i Sverige sedan mitten av 1990-talet genomfördes stora besparingar i våra trygghetsförsäkringar.

Det handlade om olika åtgärder för att begränsa utgifterna i dessa välfärdsprogram: lägre ersättningsnivåer sjukförsäkringen/A-kassan, sänkta eller uteblivna höjningar av inkomsttaken och begränsningar av den ersättningsberättigade kretsen av befolkningen. I andra välfärdsprogram gjordes nedskärningar av personaltätheten i kommunala kärnverksamheter som skolan, vården och omsorgen.

Under de första fem åren på 2000-talet genomförde dock olika socialdemokratiska regeringar en del marginella resursförstärkningar i form av öka de statsbidrag till kommunsektorn.

Systemskifte

Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har ett systemskifte genomförts i de sociala trygghetssystemen. Den inkomstgrundande försäkring som tidigare skyddade löntagarnas inkomst vid sjukdom och arbetslöshet har alltmer omstöpts till ett lågt grundskydd, där de som har möjlighet och råd tvingas ta kompletterande försäkringar samtidigt som en växande grupp ställs helt utanför de sociala försäkringarna.

De omedelbara effekterna av systemskiftet har debatterats i stor utsträckning:

Berättelser om hur enskilda drabbas av försämrade försäkringssystem

har varit återkommande i media och i den politiska debatten. Men de mer

långsiktiga effekterna av systemskiftet har färre uppmärksammat. Vad händer i ett samhälle där socialförsäkringarna utarmas? Hur påverkas arbetsmarknaden? Vilken funktion har egentligen vår modell av socialförsäkringar för tillväxten?

I den politiska debatten har högerregeringens argument för systemskiftet

oftast redovisats i termer av retoriska berättelser om utanförskap och bidragssystem. Men bakom en förenklad retorik ser vi konturerna av en större omvälvning av välfärdssystemen. Vår argumentation kring de risker som systemförändringarna kan komma att innebära har haft svårt att tränga igenom den offentliga debatten. Det är enklare för media att redovisa hur enskilda individer drabbas av en försämrad sjukförsäkring, än att beskriva de långsiktiga effekterna när trygghetssystemen förändras. Inom svenskt och internationell forskning är dock den avgörande betydelsen av generella välfärdsmodellen - med sociala försäkringar som ger inkomstskydd, en aktiv arbetsmarknadspolitik - väl dokumenterade.

Genom regeringsskiftet 2006 har dock utvecklingen förstärkts i riktning mot en urholkning av den generella välfärdsmodellen. Den borgerliga regeringens nedrustning av de skattefinansierade trygghets-försäkringarna, i första hand arbetslöshets- och sjukförsäkringen, har medfört en mycket allvarlig försämring av dessa försäkringar. Dessa har lett till att försäkringarna inte ger en fullgod kompensation för inkomstförluster när man inte arbetar, och därför saknas en tillräcklig ekonomisk trygghet i dessa situationer.

Istället går utvecklingen mot att grundtrygghet införs i dessa försäkringar, och de behöver därför kompletteras med privata inkomstförsäkringar. Det pågår också en privatisering av i första hand den skattefinansierade arbetslöshetsförsäkringen, men också av den obligatoriska sjukförsäkringen. När det gäller välfärdstjänsterna går också utvecklingen i riktning mot mer marknadsstyrning och individuella lösningar. För denna del av välfärdspolitiken är alltså skattefinansieringen än så länge intakt medan själva driften av verksamheten och styrningen flyttas från offentliga huvudmän till privata aktörer, i första hand stora företag och koncerner.

Denna utveckling har hittills lett till en segregation och negativ särbehandling av svaga grupper, inte minst på skolområdet, vilket ytterst riskerar hota några av den grundläggande principerna för de skattefinansierade välfärdstjänsterna: behovsprincipen och kravet på likabehandling av alla grupper. Den solidariska finansieringen av välfärdstjänsterna dominerar visserligen, men den är utsatt för allvarliga hot på sikt. Inom främst slutenvården ökar försäkringsfinansieringen kraftigt, om än från en låg nivå och hittills är det en marginell del av befolkningen som använder sig av en sådan finansiering.

Men fortsätter den att öka i nuvarande takt, så kommer den att utgöra ett verkligt hot mot den solidariska finansieringen. Ett likartat hot mot den solidariska skattefinansieringen är systemet med uppdelning i s.k. grund- och tilläggtjänster inom framför allt äldreomsorgen. Inom tandvården dominerar redan den privata finansieringen och med en skattefinansiering som gradvis har förlorat i betydelse sedan i början av 1990-talet. Sammanfattningsvis kan man konstatera att den generella välfärden nu är utsatt för större hot och påfrestningar än den någonsin tidigare har varit.

Över 60 % av alla löntagare har idag någon typ av privat försäkring som komplement till de skattefinansierade socialförsäkringarna. Med privatiseringar av viktiga socialförsäkringar försvagas inte bara skattefinansieringen av dessa trygghetsförsäkringar utan dessutom ökar människors beroende av marknaden för sin trygghet. Detta går stick i stäv mot grundprinciperna i den generella välfärden: Att alla, oberoende av ställning på arbetsmarknaden, ska ha tillgång

till ett gott inkomstskydd och en tillfredsställande ekonomisk trygghet, vid arbetslöshet och sjukdom.

Den snabba privatiseringen av driften av skolan, vården och omsorgen undergräver ytterst centrala principer för den skandinaviska välfärdsmodellen, som är både generell och som utmärks av hög kvalitet i de olika sociala programmen. Denna utveckling för välfärdspolitiken innebär också att ansvaret för tryggheten och utjämningen flyttas från den offentliga sektorn till familjen samtidigt som individen tvingas ta ett ökat ansvar för sin välfärd i egenskap av kund på en växande mark för trygghetsförsäkringar och sociala tjänster.

Den 1 januari 2010 fråntogs landstingen möjligheten att styra över vårdcentralernas etablering utifrån behov när regeringen tvingade på alla den fria etableringsrätten. Istället är det nu vårdföretagen som kan välja att etablera sig där det är mest lönsamt.

För riskkapitalbolag i vårdbranschens är målet är att skapa största möjliga vinst. Strategin är att “omstrukturera, skärpa fokus, öka marginaler och reducera kostnader”. Med andra ord att göra heltid till timanställningar, lägga om scheman, säga upp personal, pressa personalen att ta hand om fler boende på kortare tid och en tendens att rikta in sig på äldre med mindre vårdbehov.

Innan vårdbolagens pengarna landar i ägarnas fickor tar de en tur utomlands via Luxemburg till någon av skatteparadisöarna Jersey eller Guernsey och därigenom undviks beskattning. Dessa riskkapitalbolag ska så småningom säljas vidare till andra riskkapitalbolag. Den borgerliga regeringen med moderaterna i spetsen har under mandat-perioden i rask takt tagit ett antal beslut inom vård, omsorg och skola som skyndar på privatiseringar och avregleringar. I vissa kommuner, som statsminister Reinfeldts Täby, finns snart inga kommunala förskolor, i andra saknas kommunal hemtjänst. De äldre hänvisas till privata utförare ibland utan kollektivavtal.

Vårdföretagen kallar det för en våg av valfrihet och för vår nuvarande regering är vinstdriven vård positivt, även när skattepengar trixas bort till skatte-paradis. Sverige är ensamt i Europa att ge vinstdrivna friskolor skattepengar.

Vården är inte jämlik i dagens Sverige. Högutbildade efterfrågar och får trots bättre hälsa mer vård än lågutbildade, lågavlönade och arbetslösa människor. I storstädernas centrala delar är det en överetablering av läkare i förhållande till glesbygd och förortsområden med högt ohälsotal.

De största vinsterna gör vårdbolagen i områden med en befolkning som är relativt frisk och därmed går snabbt, lätt och billigt att behandla. Granskas den fria etableringsrätten utifrån hur den uppfyller kraven i Hälso- och sjukvårdslagen, så har den minst sagt varit kontraproduktiv. Att rikare och friskare områden får avsevärt fler vårdcentraler än de fattigare, med sämre hälsa och större behov, går rakt emot lagens avsikter.

Orättvisorna ökar istället för att minska. Våra skattepengar skall gå till bättre vård. Att vården skulle drivas av vinstdrivande bolag var tidigare otänkbart men idag har vård av sjuka människor blivit en handelsvara.

När företrädare propagerade för en privatisering av vården talade man ofta om en liten vårdcentral som drevs av vårdpersonal som brann för sin verksamhet. Mångfalden skulle öka och vården skulle bli en småföretagarsektor. Idag vet vi att utvecklingen går åt motsatt håll.

Den svenska marknaden domineras av några få stora bolag. De fyra största, Capio, Attendo, Carema och Aleris, står för 52 procent av de privata utförarna och koncentrationen fortsätter.

Eftersom det har visat sig att möjligheten att göra sig vinst på vården är mycket stor har "vårdmarknaden" , som är stabil, växande och inte så konjunkturkänslig, blivit intressant för riskkapitalbolag. Dessa bolags enda syfte är att köpa upp andra bolag, skapa enorma vinster i de bolag man äger och sedan sälja dem vidare till högstbjudande.

Riskkapitalbolagen är dessutom nästan uteslutande registrerade i så kallade skatteparadis för att på så sätt slippa betala skatt på sina vinster i Sverige. De individer som äger och förvaltar riskkapitalbolagen har tjänat skyhöga belopp på att satsa pengar i vården. Under 2011 delade dessa personer på 11,2 miljarder kronor i obeskattad vinst. Det är pengar som har kommit direkt från de svenska skattebetalarna. Insyn, meddelarskydd och ibland kollektivavtal saknas i privata vårdbolag.

Förutom att landstingens möjlighet att organisera och planera stora delar av vården nästan försvunnit så har också insynen i de bolag som utför vård minskat. Detta är en naturlig utveckling i ett system som uppmuntrar konkurrens mellan vårdgivare istället för samarbete.

Vårdföretagen, som vilket annat privat bolag som helst vill framhäva att den egna verksamheten är den bästa möjliga. Detta dels för att vinna fler kunder, men också för att inte avslöja brister gentemot konkurrenter.

Till skillnad från de privata utförarna har de offentliga utförarna inte rätt att erbjuda tilläggstjänster. Alla kommuner och landsting har självklart kollektivavtal med facket något som inte är självklart för alla privata utförare. Det förekommer också att offentliga utförare inte får vara med att lägga anbud när "marknad skall skapas".

Meddelarskydd, att arbetsgivaren enligt grundlagen inte har rätt att efterforska vem av de anställda som lämnat uppgifter om missförhållanden till media, gäller för offentliganställda. Men meddelarskyddet omfattar inte de anställde hos privata utförare av skattefinansierad vård och omsorg. Istället krävs lojalitet mot företaget. Patienternas ställning och personalens inflytande försämras.

Den generella välfärden

Sverige och de övriga nordiska länderna är små öppna ekonomier, som för sin ekonomiska utveckling är kraftigt beroende av utrikeshandeln. Dessutom är dessa länder generella välfärdsstater med stora sociala utgifter och skatter för att finansiera dessa utgifter.

Trots den nyliberala och konservativa kritiken mot att dessa länder har sämre tillväxtförutsättningar, som en följd av en stor offentlig sektor, så visar verkligheten på motsatsen: Denna grupp av länder har i regel en stark ekonomi som kombineras med en god konkurrenskraft och en tillväxt som är fullt jämförbar med andra länder med lägre sociala utgifter och skatter.

Ett kvitto på den ekonomiska styrkan i små välfärdsstater får man av den årliga mätningen av konkurrenskraften för olika länder, som görs av World Economic Forum. De nordiska länderna brukar placerar sig i topp på denna rankning och den senaste mätningen för 2011 finns de nordiska länder bland de tio högst rankade.

Dessa resultat visar med önskvärd tydlighet att det går att förena en generös välfärdsstat, som kräver höga skatter, med en konkurrenskraftig ekonomi. Länder med en god välfärd och stor trygghet för hela befolkningen klarar nämligen lättare omställningskrav mellan olika branscher och yrken jämfört med ”snåla” välfärdsstater med en betydligt sämre trygghet för löntagare och andra grupper i befolkningen.

Viktiga välfärdsfrågor i Nässjö kommun

Jag börjar de minsta kommuninnevånarna. I Nässjö anser personal och föräldrar att många barngrupper har blivit för stora. Därför är det viktigt att öka antalet platser genom att fullfölja kommunfullmäktiges beslut, att med start 2012 bygga en ny förskola i Kv. Snickaren (Pinnenområdet) med sex avdelningar.

När 2012 års budget beslutades gjorde nuvarande majoritet nedskärningar i barn- och utbildningsnämndens budget, vilket gör att personalneddragningar görs med c:a 5 årsanställda inom förskolan.

SAFE vill i samråd med berörda fackliga organisationer införa riktlinjer för hur stora barngrupperna får vara på kommunens olika förskolor. Vi vill minska barngruppernas storlek genom utbyggnad av antalet platser.

SAFE säger nej till personalneddragningarna inom förskolan.

Ett svek mot elever och lärare är det när nuvarande majoritet flyttar fram om- och tillbyggnaden av Runnerydsskolan från 2013 till 2015. Samtidigt som elevantalet ökar är det sen länge känt att skolans ytor är för små, har för lite grupprum och att toaletter och undervisningslokaler är i stort behov av renovering.

För att nyanlända barn i grundskolan och gymnasiet ska ges möjlighet till god utbildning vill SAFE anslå särskilda resurser till internationella klasser, modersmålsundervisning och studiehandledning.

SAFE säger nej till personalneddragningarna inom grundskolan utan vill istället öka med 6 årsanställda för att Nässjö kommuns lärartäthet ska närma sig riksgenomsnittet till år 2013.

Vi vill tidigarelägga om- och tillbyggnaden av Runnerydsskolan till att påbörjas år 2013.

Många äldre personer som under sitt yrkesverksamma liv varit med om att bygga upp välfärden, tar nog emot beskedet om att Nässjö kommun inte längre skulle ha råd med seniorboende med både ilska och förvåning. Många av de drygt 200 hyresgästerna i innerstans och ytterområdenas seniorlägenheter har mycket hög ålder och har hjälp av hemtjänsten för att få vardagen att fungera. Dessa kommuninnevånare behöver seniorboendet för att bryta isolering och få gemenskap med andra.

Idag står c:a 230 personer i kö till seniorlägenheter i innerstan och c:a 115 i ytterområdena. I kommunens större tätorter finns totalt 7 mötesplatser som ligger i anslutning till seniorboenden. Här anordnas aktiviteter varje vecka till låga kostnader som alla äldre är välkomna att delta vid.

Slutsatsen är att blockhyresavtal är en bra konstruktion som ger tillgång till senioranpassade bostäder, samlingslokaler och möjlighet att äta lunch under värdiga och trivsamma former. Det finns en social kontroll hyresgäster emellan att allt är som det ska. Dessutom ger seniorboendena möjlighet till samlad, effektiv hemtjänst.

Visst har Nässjö kommun råd med seniorboendeformen, det är inte där problemet ligger. Problemet är snarare Sylve Jergefelts och socialdemokraternas prioritering av äldres behov.

SAFE kräver att kommunen behåller dagens seniorboendeform och att Parkgården behålls som seniorboende.

Från 1 januari 2012 genomfördes en avgift på 310 kr per timme infördes på alla insatser som utförs i den äldre personens hem, oavsett vilken inkomst personen har. Det innebär att en äldre person som har hjälp av hemtjänsten med t.ex. ögondroppar eller stödstrumpor i 10 minuter per dag får betala c:a 1 550 kr per månad eller 18 600 kr per år. Det ska jämföras med landstingets patientavgifter där högsta beloppet är 1 100 kr innan en person erhåller frikort till sjukvård för resten av året.

En annan orimlig höjning är avgiften för beviljad daglig hemkörning av lunch. Före årsskiftet var avgiften 75 kr för halv månad och nu är den 310 kr. För hel månad var avgiften 150 kr och nu 620 kr.

SAFE kräver att kommunfullmäktige river upp beslutet om de nya och orimliga avgifterna inom äldreomsorgen. De som drabbas hårdast är äldre kvinnor. Kvinnor som fyllt 90 år har en genomsnittspension på c:a 8 960 kr per månad jämfört med män som har c:a 16 450 kr per månad. Det finns risk att denna drastiska höjningen får effekten att äldre personer med lägst inkomst avsäger sig omsorg eller avstår från att ansöka om omsorg.

Det var en total nyhet för berörd personal och mycket obehaglig kupp från landstingets ledande politiker och tjänstemän att en nedläggning förbereds av geriatriska Rehabkliniken, avdelning A, vid Höglandssjukhuset Nässjö. Vården på Rehabklinikens avdelning A i Nässjö är en resurs för hela Höglandet och innehåller bl.a. 23 vårdplatser, arbetsterapi, sjukgymnastik, logoped, bassängträning. Här finns gåskola för benamputerade patienter. Dessutom finns mottagningar för bl.a. demensutredningar, reumatologi, benskörhet. Lokalerna är väl utrustade för verksamheten och har god standard.

Det handlar om 100- talet arbetstillfällen, vilket skulle bli en av de större arbetsnedläggelserna i Nässjö. Många av dessa arbeten har ett stort kunskapsinnehåll. Verksamhetens höga kvalité är en resurs för hela Höglandet.

Yngve Gustafsson som är överläkare och professor vid Umeå universitet har bedrivit forskning inom geriatrisk rehabilitering. Han har visat att äldre med diagnoser som idag vårdas på den hotade geriatriska Rehabkliniken i Nässjö ger märkbart bättre resultat än om vården ges på en traditionell ortoped- eller medicinklinik, vilket sannolikt blir aktuellt om verksamheten flyttas till Eksjö.

Personalen som drabbas är läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, sjuksköterskor, undersköterskor och sekreterare. Dessutom drabbas köket, städpersonal och vaktmästeri om avvecklingen genomförs.

För kommunerna på Höglandet innebär en avveckling av Rehabklinikens avdelning A i Nässjö sannolikt att kostnader och rehabiliteringsansvar övervältras från landstinget till kommunerna. Det är uppenbart att landstinget vill ge mindre tid och utrymme i Eksjö jämfört med vad som idag finns i Nässjö för rehabilitering av patienter med funktions-nedsättningar och äldre.

Om landstinget drar ner sina vårdresurser som ger patienterna möjlighet till ökad fysisk självständighet och att klara mesta möjliga vardagsaktiviteter, blir Höglandskommunerna kostnader större för rehabilitering och omsorg.

Höglandets patienter som har funktionsnedsättningar och som är äldre är de som drabbas mest om landstingets planeringsdelegation fullföljer sina planer på en avveckling av geriatriska Rehabkliniken, avdelning A, vid Höglandssjukhuset Nässjö.

SAFE kräver att landstingsstyrelsen river upp beslutet om att lägga ner Rehabkliniken, avdelning A, i Nässjö.

En hyllning till den generella välfärden

Jag vill avslutningsvis framföra en hyllning till den generella välfärden och dess enorma värden för hela befolkningen:

• den är rättvis eftersom alla får del av den;

• den bidrar till att öka jämställdheten mellan män och kvinnor;

• den bidrar till en omfördelning mellan rika och fattiga, olika generationer och mellan sjuka, friska, arbetslösa och de som har arbete, och den leder därför till jämlikhet;

• den är stabil eftersom den innebär både rättigheter och skyldigheter;

• den ger bäst skydd för de mest utsatta;

• den ger frihet eftersom den inte låser in människor i ett beroende, som är svår att komma ur;

• den skapar oberoende eftersom människor har trygghet när de är sjuka och av andra skäl inte kan arbeta;

• den ökar rörelsefriheten eftersom rättigheterna följer individerna och är inte låsta till företag och branscher eller förutsätter att man tillhör vissa grupper på arbetsmarknaden;

• den ger mindre byråkrati och kränkande behandling eftersom den bygger på en minimal behovsprövning;

• den främjar den sociala rörligheten i samhället;

• den är billig eftersom den har låga administrationskostnader.

• den ökar effektiviteten i ekonomin eftersom den bidrar till lägre marginaleffekter och håller nere antalet fattigdomsfällor för låginkomsttagare.

Sverige har råd med en generell välfärd som ger barn, sjuka, arbetslösa, de som arbetar och pensionärer möjlighet att leva under trygga förhållanden.

Anders Hansen, SAFE