Högerlandet Sverige
1 majtal för SAFE
2013
I vintras läste jag ”Det sovande folket”, en bok av
högerledaren Fredrik Reinfeldt. Den
är från början av 1990-talet, då Reinfeldt var MUF-ordförande. På omslaget
finns en bild på Reinfeldts stora hatobjekt; ”bidragstagaren”. En trött ung
man, förmodligen socialdemokrat, som slött sitter framför TV:n och knappar på
sin fjärrkontroll.
Bilden och boken vittnar om
den människosyn som Reinfeldt och högern har på sjuka, arbetslösa,
handikappade, pensionärer – kort sagt de som inte har ett arbete. De har sig själva att skylla. De är som
”matade fågelungar”. De har en ”inlärd hjälplöshet”. Med lite sämre bidrag, med
utförsäkringar och hårdare regler ska de minsann sättas i arbete.
Det är inte så att Reinfeldt
och moderaterna har blivit ett mittenparti. Den högerpolitik som han skrev om i
sin bok från 90-talet genomförs nu. Den huvudsakliga målsättningen är att med
skattesänkningar minska den gemensamma sektorn och sälja ut och privatisera så
mycket som möjligt.
Högerregeringen har nu genomfört
skattesänkningar som minskat statens inkomster med ca 100 miljarder varje år.
De rika villaägarna i Täby, Vellinge, Danderyd och liknande platser har fått
kraftigt sänkt fastighetsskatt, förmögenhetsskatten har avskaffats helt,
bolagsskatten har sänkts med 16 miljarder, krogmomsen har sänkts, de som har
råd att skänka pengar till välgörenhet får nu avdrag på det – och sist men inte
minst kan överklassen dra av för ”hushållsnära tjänster” såsom hjälp med
läxläsning till sina telningar och anlitandet av bartenders och drinkblandare
när man ska festa till i lyxvillorna.
Jobbskatteavdragen har mest
gynnat de högavlönade. Avdragssumman för var och en går tydligt att se i
deklarationsblanketten.
Tala om att köpa sig röster!
*
Men dessa skattesänkningar är inte gratis – det
är alltid någon annan som får betala. Barn och ungdomar som får sämre skolmiljö
och nedlagda skolor. Jag har t.ex. en brorson som går i en femteklass med 32
elever. Med färre lärare per elev är det
inte undra på att skolresultaten i Sverige drastiskt har försämrats de senaste
åren. Ungdomar slås ut innan de ens har kommit ut i yrkeslivet.
Mindre resurser har lett till
sämre äldreomsorg där personaltätheten har minskat. Man har drastiskt ökat
priser och hyror inom omsorgen, inte minst här i Nässjö. Ett exempel: den
pensionär som vill ha hemhandling av mat fick tidigare betala 12 kronor för
detta per gång – nu har kommunen höjt summan till 79 kronor!
Runt om i landet protesteras
det mot nedlagda sjukhus och sämre vård. Man har också dragit ner på städningen
på sjukhusen, och den som varit patient vet man blir hemskickad fortare nu för
tiden.
Orsaken till att många av landets kommuner och
landsting har stora ekonomiska problem är att framför allt att statsbidragen
till kommunerna är för låga och otillräckliga. De har inte stigit i takt med
att kommunernas och landstingens kostnader har ökat.
Hade högerregeringen gett kommuner och landsting
nödvändiga resurser istället för att sänka skatten med ca 100 miljarder hade
man haft en helt annan ekonomisk situation nu.
I högerlandet Sverige har sjuka och arbetslösa drabbats allra
värst. Det har blivit sämre sjukförsäkring och utförsäkringar av långtidssjuka.
Får man cancer och inte kan jobba längre blir man minsann av med sitt
”jobbskatteavdrag”. Allt enligt högerns synsätt – man har sig själv att skylla
om man blir sjuk!
De arbetslöse har fått sämre
a-kassa. När man blivit utförsäkrad är det så dags för ”Fas
Tala om en cynisk och människofientlig
regeringspolitik!
*
Trots allt prat om ”arbetslinjen” och
”jobbskatteavdrag” så har vi idag massarbetslöshet i Sverige. Det är drygt 8 %
som är arbetslösa – ca 400 tusen personer. Men det finns bara ca 50 tusen
lediga jobb.
När det går ca 8 sökanden på
varje ledigt jobb i Sverige, så är det sju som blir utan - hur mycket man än
anstränger sig, utbildar sig, ”coachas”, får försämrad a-kassa, tvingas flytta
land och rike kring. Ansvaret för att det finns 350 tusen jobb för lite i här i
landet ligger inte på de enskilda personer som är arbetslösa; det ligger hos
regeringen!
Vi hade en gång i tiden full sysselsättning här i landet med
1,5 – 2 % arbetslösa. På den nivån låg arbetslösheten på under stora delar av
50-, 60-, 70-, och 80-talen. Fälldin blev bortröstad för 4 % arbetslöshet 1982!
I flera decennier var arbetslöshetsbekämpning det viktigaste politiska målet.
Men detta avskaffades 1991 – och har inte återinförts sedan dess.
Varför återinförs då inte
arbetslöshetsbekämpning som det främsta politiska målet? Jo, det finns en del
som tjänar på att folk är arbetslösa, på att det är många som slåss om varje jobb.
Då blir arbetarrörelse och fack svaga, då tvekar man att gå i strejk, då tar
man ett jobb för i stort sett vilken lön som helst!
Kort sagt – det finns starka krafter som inte
vill ha full sysselsättning!
Man pratar nu om att äldre måste jobba längre upp i
åren för att ”klara välfärden”. Då kanske det blir 10 arbetslösa på varje
ledigt jobb. Pensionärer ska inte behöva jobba tills man är 69 eller 75 år när
vi i landet har nästan en halv miljon arbetslösa!
*
I Sverige växer nu klyftorna
– mellan fattiga och rika, mellan storstad och landsort, mellan villaområden
och storstadsförorter, mellan män och kvinnor. Mellan de som har vunnit, och de
som har förlorat på högerpolitiken.
Att genomföra denna politik
skulle inte varit möjligt utan medverkan från en lång rad välbetalda ministrar,
riksdagsmän, ledarskribenter, lobbyister och debattörer – medlöpare som alltid
stöttat och nickat bifall till makten och överheten. Egenintresset talar sitt
eget språk.
För tänk dig själv om du plötsligt fick en
månadslön på 75 000:-? Eller rentav 150 000:-? Tror du inte att dina åsikter
skulle förändras? Ett jämlikt samhälle var kanske inte längre en bra idé.
Skatterna borde nog sänkas – och särskilt för de med stora inkomster. Och just
Du vore väl förtjänt av ett litet skatteavdrag om Du anställde en liten
"piga" därhemma?
Du kanske skulle tycka att det var fel att
fattigt folk hade så stort inflytande? Tio fattiga har ju fler röster än en
rik. Då vore det väl bättre om experter fick styra och ställa? Eller
"marknadens aktörer"? Eller varför inte byråkraterna i Bryssel?
Tänk då på att när du ser någon
"expert" eller annan tyckare uttala sig i TV så är det ofta en person
med just de här inkomsterna. Regeringens medlemmar tjänar omkring 100 000:- i
månaden - statsministern betydligt mer.
Politiska journalister och ledarskribenter på
de stora drakarna har löner på höga nivåer - något att minnas när du hör citat
från ledarsidorna på t.ex. Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen eller
Sydsvenskan.
Uttalar sig en börsanalytiker eller
chefsekonom, så ligger inkomstnivåerna oftast på långt över 100 000:- i
månaden. Kommer sedan någon VD för ett storföretag och ynkar sig om hur
besvärligt det är att leva i Sverige - så har du framför dig en person med en
lön på flera hundra tusen i månaden - och med dithörande bonusavtal,
optionsavtal, extra förmåner och fallskärmar. Intresset ljuger inte!
*
Man behöver inte vara
språkforskare för att inse att språket anpassas och utnyttjas av makthavarna
för att folk lättare ska acceptera nedskärningspolitiken och högervridningen i
samhället.
Några exempel: odemokrati
kallas för ”demokratiskt underskott”, ökade löneskillnader kallas för
”lönespridning”, större möjligheter att sparka anställda kallas för ”flexibel
arbetsmarknad”. Ordet ”reform”, som har en positiv klang, används av
makthavarna även när man försämrar för t.ex. sjuka och arbetslösa.
Utöver att ge förskönande
beskrivningar av orättvisor och nedskärningspolitik, svärtar man ner det som är
positivt. Ett jämlikt samhälle med små löneskillnader kallar man en
”sammanpressad lönestruktur”. Det låter ju inte särskilt trevligt; vem vill
leva i en sådan?
Ett annat exempel är när man
inför EU- och EMU-omröstningarna kallade svensk självständighet och demokrati
för ”utanförskap”. 1994 gick en majoritet av väljarna på det knepet, men 2003
hade man synat bluffen.
*
Socialdemokraterna är också
medskyldiga till nedmonteringen av det svenska välfärdssamhället. Göran Persson
sänkte skatten med 10-tals miljarder, han införde överskottsmål och utgiftstak
i budgeten, privatiserade och sålde ut, avskaffade arvsskatten, gjorde
riksbanken självständig och svåråtkomlig för demokratiskt inflytande och
avskaffade ATP – ett monumentalt svek mot de äldre.
Vi har idag en feg och
räddhågsen socialdemokrati som i stort har accepterat högerregeringens politik.
Man accepterar i efterhand jobbskatteavdragen. Löfven har t.o.m. sagt att man
tänker behålla ett eventuellt femte jobbskatteavdrag, fastän högerregeringen
ännu inte har infört detta!
De enorma skattesänkningarna som
högerregeringen har gjort kommer då att bestå. Detta innebär att skola,
vård och omsorg kommer att få otillräckliga resurser även om socialdemokraterna
vinner valet 2014. Så får vi inte
rättvisa och jämlikhet här i landet!
Löfvens mål att ha den lägsta
arbetslösheten inom EU är heller inte mycket att komma med, man hamnar ändå på
nästan 5 % arbetslöshet – bortåt 250 tusen kommer fortfarande att vara
arbetslösa. Detta är inte full
sysselsättning!
Talet om ”en affärsplan” för
Sverige och oviljan att sätta stopp för vinster inom välfärdsföretagen visar
tyvärr alltför tydligt att det är högern inom S som idag har ett fast grepp om
partiet.
Vi behöver inte bara byta regering – vi behöver också
byta politik!
”Ökad jämlikhet” var – för mycket längesen - en socialdemokratisk
valslogan. Palme hade texten på talarstolen som nyvald partiledare. Varför inte
arbeta för detta mål igen? Ett jämlikt och rättvist samhälle, med minskade
löne- och inkomstskillnader, och där man betalar skatt efter bärkraft!
*
Det finns ett enkelt att få ner arbetslösheten;
nämligen att kommuner och landsting får resurser att anställa fler inom skolan,
inom förskolan, inom sjukvården och omsorgen. Vi vet alla att det behövs folk
på dessa områden.
Full sysselsättning måste också bli ett överordnat
politiskt mål – för regering, riksdag och riksbank.
Den tekniska utvecklingen gör
att vi på många områden kan producera mer med färre anställda. Detta gör det
möjligt att få ner arbetslösheten genom att dela på jobben och steg för steg genomföra
30 timmars arbetsvecka. Man minskade
arbetstiden när industrin utvecklades för 100 år sen – så kan vi också göra
idag!
Det är inte så att Sverige
idag är ett fattigt land. Tvärtom är vi rikare än någonsin. Sveriges BNP är högre nu än den var för
10-20 år sedan. Men landets resurser har blivit alltmer orättvist
fördelade. De rika i landet betalar inte längre skatt efter sin bärkraft och
förmåga. Detta trots att löner, arvoden, bonusar och fallskärmar har stigit
till rena fantasibelopp.
Det är inte resurser som saknas - det är viljan att
fördela dem rättvist som inte längre finns! Det är hög tid att beskatta
fallskärmsgänget!
Vi i SAFE vill inte att de rika gynnas medan de flesta
andra drabbas av nedskärningar och försämringar. Vi säger därför nej till
fortsatt EU-anpassad arbetslöshets- och nedskärningspolitik - och ja till ett
rättvist, jämlikt och jämställt välfärdssamhälle!
Thomas Erixzon
1 maj 2013