Tal om Svexit vid SAFE:s manifestation 1 maj i Nässjö 2017

- ”Ja till Svexit”

Olyckskorparna kraxade. Ödesdagarna är här! Börserna kommer att falla! Ekonomin går i krasch! Så har det låtit, men vad har det handlat om? Jo, rädda EU – EU-kramarna har stått på tå och skrikit. Först gällde det Brexitomröstningen 23 juni förra året i England, sedan när den brittiska premiärministern Theresa Mays höll sitt stora linjetal i parlamentet 17 januari i år, och igen när den den brittiska regeringen lämnade in den s k §50-ansökan om utträde 29 mars.

Inför det franska presidentvalet 23 april ryckte såväl vänsterkandidaten Melenchon och Nationella Frontens Le Pen fram starkt. Bland EU-kramarna tycktes ett skräckscenario utvecklas. Ett val mellan två EU-kritiker i andra valomgången 7 maj. Nu blev det inte så, utan suckarna av lättnad från Bryssel och Berlin hördes ända upp i Sydsverige. Federalisten Macron fick 24 %, Le Pen 22 % och både vänsterkandidaten Melanchon och högerns Fillol fick cirka 19 % var. Den franska valskrällen var annars, vid sidan av Le Pens stora stöd – cirka 7,6 milj. röstade på henne – socialistpartiets Hamon, vilken endast fick stöd av cirka 6 %. Nyligen i två länder – Nederländerna och Frankrike - har socialdemokraterna närmast utraderats. Och inte nog med det, alltsedan 2012 har Högern vunnit alla val i Frankrike, såväl kommunala, regionala som parlamentsvalet, men nu kom man inte ens med till slutomgången.

Tysklands utrikesminister, socialdemokraternas ordförande, Sigmar Gabriel, lät sig översättas i SvD 24 mars – dagen innan EU:s föregångar bildades för 60 år sedan. Det var alltså en hyllning och lovsång till 60-åringens ära. Man brukar säga att ingen människa är så dålig att hon inte kan hyllas när hon är död. Kanske tänkte (s)-ordföranden på EU:s möjliga död? För det var så han ställde frågan: EU:s upplösning eller framtid?

Sigmar Gabriels artikel – ett slags tal, som publicerades i flera tidningar på kontinentern, var uppblåst, för att inte säga svulstigt, och bitvis knappast sanningsenligt, då mkt sopades under matten. Gabriel förklarade: EU står inför ett vägskäl pga finanskrisen 2008, den nuvarande flyktingströmmen, och Englands deklaration om utträde, dvs Brexit.

Vad beror det då – konkret - på att EU hamnat i detta vägskäl? Vilka är orsakerna till uppkomsten av vägskälet? Om detta sa Tysklands utrikesminister inget, annat än vaga, svävande ord. Låt oss därför påminna Sigmar Gabriel:

1) Krisens ursprung var entydigt ”made in US”, som det förr stod på många varor, men den slog in i ett EU som avreglerat bankväsendet, och flertalet EU-stater, framför allt i Söder, lånat upp mycket pengar. När då Bankerna, som skulle svara för likviditet, dvs flödet av pengar, krävde gigantiska stödlån – annars skulle pengaströmmen börja sina – skuldsatte sig många stater. Därmed steg kostnaderna för upplåningen, dvs långivare krävde skyhöga räntor – upp till 15 % - på vanliga statspapperslån. Och i södra EU handlade det ofta bara att omsätta lånen, dvs låna om dem.

2) Flyktingströmmarna angav Sigmar Gabriel som den 2:a orsaken till det s k vägskälet, som EU sades stå inför. Och vad berodde och beror den på? Intet ett ord från Gabriel. Återigen får vi påminna Tysklands utrikesminister. Låt oss börja med länder och årtal: Afghanistan 2002, Irak 2003, Libyen 2011, Syrien 2012, Jemen 2016 – ja, listan kan göras mkt längre! Vilka är de gemensamma nämnarna här? De stavas med 4 bokstäver, NATO - och deras ledare USA. Och hur kommer EU in i bilden? Ja, 23 av EU:s 28 medlemsländer är NATO-medlemmar, och resten är med undantag för Cypern i Partnerskap med NATO. Så skillnaden mellan NATO och EU är ur militärstrategiskt perspektiv närmast obefintligt.

Det finns förvisso specifika EU-intressen, t ex i de gamla kolonierna, framför allt i Afrika, Men, vi måste vara helt klara över att när Östblockets Warzawapakt lades ned, så behölls, och utvidgades NATO:s s k inflytelsesfär till hela världen. Det är ingen hemlighet, det är bara att gå in på NATO:s hemsida och läsa hur krigsorganisationen, under tal om fred och konfliktlösning, expanderat sitt inflytande till att gälla hela världen! NATO, och ffa USA spelar den självpåtagna rollen av världspolis. Men det är en extremt partisk polis – det är de egna intressena som gynnas, under stort bludder om ”fred och frihet” för andra folk och länder.

3) Brexit drevs fram av EU:s egen, inre logik. Kritiken mot EU i England växte, och fångades skickligt upp av nationalistpartier UKIP, under ledning av Nigel Farage. EU-kritik och retorik – det senare skall erkännas - trängde efterhand allt djupare in i de konservativa leden, in i Tory-partiet, och hotade allvarligt förre partiledaren och premiärministern David Camerons ställning. Denne satsade allt på ett kort med att utlysa en folkomröstning om EU-medlemskapet. Med utspelet tänkte Cameron slå två flugor i en smäll: tysta EU-kritikerna inom det egna partiet och avväpna UKIP, kometen i brittisk politik. Hela etablissemanget i England, med undantag för några stora tabloidtidningar, satsade på pro-EU, eller Remain, som det hette, inför omröstningen i juni förra året. Det kan noteras att motsvarande även skedde i svenska media, inklusive public service. Här bedrev man ogenerat ren kampanjjournalistik. En normalt sansad utrikeskorrespondent för P 1 som Staffan Sonning miste totalt omdömet.

Och resultatet folkomröstningen vet vi ju. David Cameron tappade både kronan och kungariket. Fram steg då prästdottern Theresa May, som hållit en låg profil under kampanjen, men lutade åt Brexit. Snabbt tog hon över premiärministerposten och utnämnde tre personer att driva Brexit, bl a den kände EU-kritikern och förra Londonborgmästaren Boris Johnson.

Nu inträffade inga jordskrev efter valet. Tvärtom gick börskurserna upp något, och visserligen har brittiska pundet – i efterhand - fallit, men det har närmast gynnat brittisk exportindustri. Men de svarta korparna har kraxat hela tiden, med domedagsprofetior. En grupp privatpersoner, utifrån orkestrerade enligt SvD 24/1, drog frågan om Brexit-processen inför rätta. Syftet var att parlamentet skulle sätta villkoren vid förhandlingarna med EU. Tanken var att Storbritannien skulle förhandla om att - i stort - ”vara kvar i EU, men ända lämna EU”. Konkret betydde det att de s k fyra friheterna – varor, tjänster, kapital och arbete – skulle bestå och England skulle fortsätta att betala till EU, men ej vara med i EU, och måhända slippa några mindre EU-påbud av måttligt värde. Den grova skissen kallas ofta för en ”mjuk Brexit”. Domstolen avvisade klagan, så Brexit blev igen en fråga för politiken att hantera.

Det var bakgrunden till späningen inför det Theresa Mays Stora Linjetalet 17 januari. Vad blev då resultatet? SvDs korrespondent toppade sin artikel (18/1) med rubriken: ”Förvåning och EU-tystnad - reaktionen på Mays linje”.

Premiärministern slog fast tre punkter:

1. Det finns inget mellanting, antingen har man de fyra ”friheterna” eller så har man dem inte. Storbritannien skall lämna EU och därmed formellt den inre marknaden.

2. Storbritannien ska knyta egna handelsförbindelser med resten av världen, gå ur tullunionen med EU, men förhandla om olika handelsfrågor.

3. Man skall slopa stora delar av EU:s lagstiftning, men behålla en hel del av lagstifningen. Därmed minskar ”berget” av lagar som måste skrivas om, och Brexit ter sig därmed hanterligt.

Så inträffade då det märkliga att korparna, tillfälligt, slutade kraxa. Det skedde sent på kvällen den 8/2. Då röstade brittiska parlamentets underhus för att lämna in ansökan om utträde enligt § 50 i Lissabonfördraget. Med en rungande majoritet av 494 röster för och 122 röster mot biträdde Underhuset regeringens förslag. Den slutliga voteringen hade föregåtts av flera voteringar, där det ena kravet efter det andra på tillägg, dvs villkor för utträdesbegäran, sopades undan. T ex förslaget om en ny folkomröstning fick endast stöd av 33 ledamöter.

När krutröken skingrades över slagfältet den 8/2 framstod Theresa May som den totale segraren. Inte ett enda av alla förslag på tillägg, totalt 85 sidor, hade vunnit – alla hade avvisats.

Och så skedde det då – Storbritannien överlämnade den 29 mars in den formella utträdesansökan till EU-kommissionen, enligt § 50 i Lissbonfördraget...

Toryregeringen har utlyst nyval i Storbritannien till den 8 juni. Opinionsundersökningar pekar på en rejäl Toryseger. Dock, vet vi inte utfallet av valet, och i dagarna har EU-kramarna inom Labour proklammerat att de skall göra frågan om en ”mjuk Brexit” till huvudämne i valrörelsen. Idag har Tories en betryggande majoritet i parlamentet, så det återstår att se vad resultatet blir av valet.

Jag har uppehållit mig mycket vid Brexit, och någon i publiken undrar kanske när jag skall komma till Svexit, som är temat för talet. Skälet till att jag uppehållit mig vid Brexit är att utan Brexit, blir det ingen Svexit. Det behövs någon som går först, och genomför utträdet på ett rimligt, och för oss EU-kritiker, på ett acceptabelt sätt. Därför är Brexitfrågan helt avgörande, och vi säger därför Först Brexit, sedan Svexit.

Opinionen mot EU har förvisso vuxit, i takt med de interna kriserna. Det ger också EU-kritiken en ökad bredd, och förhoppningsvis en slags trampolineffekt – ni vet man studsar på en trampolin och får en extra höjd när man hoppar i vattnet. Och den funktionen har den allt bredare EU-kritiken.

Den förre, isländske utrikesministern J.B Hannibalson, tidigare känd EU-vän, konstaterade: ”Jag ser en Europeisk Union som är självmordsbenägen eftersom det politiska ledarskapet har misslyckats fullständigt. Det är kris på kris på kris”. Han jämförde EU med ett brinnande hus, och konstaterade: ”Vi kommer inte att gå in i ett brinnande hus”

Hannibalson var för samarbete mellan demokratier, särskilt Norden och Baltikum. 7 av 10 islänningar delar synen och säger Nej till EU, Och det samma gäller för norrmännen. I Norge diskuteras intensivt om man skall säga upp det s k EFS-avtalet, på norska ÖES-avtalet.

Jens Stilhoff Sörensen, docent vid Globala studier, Göteborgs universitet, framhåller i en debattartikel i SvD (15/4 -17): ”Genom att hela tiden fungera som ett ramverk som främjade alla medlemsstaters intressen blev integrationen möjlig (dvs EU). Gradvis bröts denna viktiga koppling och balansgång. De senaste trettio årens samhällsomvandling kännetecknas av avindustrialisering, nyliberal globalisering med ökande ekonomiska klyftor och en alltmer driven identitetspolitik med fokus på multikulturalism. EU har varit ett centralt ramverk i dessa processer. Idén om ett socialt Europa försvann i praktiken på 90-talet, särskilt med Sovjetunionens sammanbrott och nya medlemsstater, och klassiskt materiella frågor från vänstern och inom socialdemokratin har ersatts av symbol- och identitetspolitik. Den generation som växer upp nu är den första som inte kan förvänta sig samma trygghet och välfärdsstandard som sina föräldrar. I den äldre generationen finns ´historiens vittnen´ med minne av stabilare och tryggare samhälle med bättre infrastruktur och välfärdssystem”.

Det är formligen en mördande kritik EU artikelförfattaren levererar. Och han är – som sagt inte ensam om den svidande EU-kritiken. Och EU-kramarna är uppenbarligen medveten om den växande kritiken. Varför skulle annars Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel tala om EU:s vägskäl - ”montera ned EU” eller ”gå längre” med EU?

Den 1 mars presenterade EU-kommissionen en vitbok om EU:s framtid. I den skisseras 5 olika vägar (SvD 2/3 -17). Det är i princip inget nytt, men ett av alternativen innebär att EU backar tillbaka till gamla EG, och blir ett strikt handelsprojekt. Det är i så måtto intressant som det representerar EU-vännernas skräckscenario. Naturligtvis presenteras ett federalt EU, på bekostnad av medlemsländernas rätt att fatta beslut. I ett avseende kan man se vitboken som intressant. Den representerar något av EU-kommissionen desperation, då inte mycket gått kommissionens väg de

senaste åren. Och med tanken på ett EU ett avskalat, strikt handelsprojekt har vi kommit in på Svexit, dvs möjligheten att Sverige lämnar EU.

Utgångspunkter för Svexit

1. - England på väg ut, med Brexit

- Danmark och Sverige; ej euro & stark, folklig EU-kritik

- Norge & Island är ej med i EU – Norge är viktigt genom associeringen via EFS

2. Brexit viktig, men ej oväntat (1)

EU och Euroland har byggt in starka motsättningar

- Centralism/federalism visavi centrifugala rörelser inom EU

- Euroland är ett svagt valutaområde; tvunget att gå vidare

- En självgående process mot ökad federalism – ett slag självspelande piano för ökad centralism.

3. Brexit viktig, men ej oväntat (2)

- Eurolands exportnation är Tyskland; på bekostnad av övriga euroländer

- Krediter flödade över Balticum, Tjeckien & Ungern plus stödlån till banker. Lånen i euro kom att bli mycket dyra, även för enskilda personer – Bakslagen bidrog till dagens högerpopulism

- Irland, Portugal, Spanien & Grekland – stark kritik, kanske t o m djupt hat mot EU

- EU lojal del av NATO; 23 av 28 + partnerskap. Allt tal om EU som fredsprojekt avslöjas!

4. Norges viktiga roll (1)

- Norge är inte med i EU, men är associerat genom ett EFS-avtal (på norska EÖS).

- Norge har tvingats svälja mkt; energi, jordbruk, fiske m fl

- Norge har Nordens i särklass starkaste EU-kritiska rörelse

- ”Alternativrapporten. Alternativer til dagens EÖS-avtale” (2012). Bakom den stod: Rapporten hade tagits fram under en ”styringsgruppa” med representanter för flera stora fackföreningar, bondeorganisationer, landsbygdsorganisationer och Nei til EU.

- Nei til EU i Norge har publicerat mycket annat material som förespråkar uppsägning av EÖS-avtalet; nu senast flygbladet med de 4 fackförbunden, som förespråkar uppsägning. De är Transport, El & IT, Faellesorganisationen (motsv Kommunal) och Norsk Lokomotivmansforbundet

6. Fyra alternativ – en översikt

Grovt sett kan man sammanfatta alternativen för Norges del, liksom för Sveriges del efter ett utträde, till 4 stycken, med fallande grad av integrering:

- Ett bilateralt avtal mellan EU och ett land.

- Ett multilateralt avtal mellan EU och en grupp av länder.

- Ett avskalat avtal - handelsavtal.

- Frihandel baserat på WTO-avtalen – det finns redan!

7. Fyra alternativ till dagens EU

(1) Ett bilateralt avtal mellan EU och ett land, vilket inkluderar både handelsfrågor och en del, andra samarbetsfrågor. Ex. Schweiz och EU

(2) Ett multilateralt avtal mellan EU och en grupp av länder, vilket inkluderar både handelsfrågor och andra samarbetsfrågor.

(3) Ett striktare och mer avskalat avtal om (mer eller mindre) enbart handel, ett avtal om tullar och frihandel.

(4) Frihandel baserat på WTO-avtalen

Slutsatser:

1. Brexit genomförs på rimliga villkor. England är för viktig för EU för att man skall vilja straffa landet

2. Norge säger upp EÖS-avtalet genom en folkomröstningen

3. Danmark & Sverige folkomröstar

4. England, Norge, Sverige, Danmark och Island har handelsavtal med EU, vilka delvis sammanfaller

Så framtiden ser genast lite ljusare ut!

Ulf Karlström

Nej till EU, Norrköping