Svar till Reidar Wångehag: Var är barnperspektivet?

När jag läste Reidar Wångehags (med fleras) svar på min artikel om vårdnadsbidrag, var jag tvungen att läsa om mitt eget inslag en gång till. Var får de allting ifrån?

Alla barn är lika värda – ett barnperspektiv

Reidar talar om den som ska bestämma i familjen, jag talar om barnen.

Reidar talar om några föräldrars barn, jag talar om alla barn och att alla barn bör ha lika värde, när samhället erbjuder något.

Reidar frågar: Många familjer som egentligen inte har råd, stannar hemma. Är det inte bättre att de får 3000 än inget alls?

Detta väcker motfrågor: Jo, men är det inte bättre för barnen att familjen får en skaplig inkomst motsvarande sjukförsäkringen? Jo, men varför har just de familjernas barn behjärtansvärda skäl, men inte ensamståendes barn? Menar Reidar att de föräldrar som väljer förskolan är sämre föräldrar? Och att barn är olika värda, beroende på vilka föräldrar de har?

Utöka föräldrapenningen!

Redan idag är den vanligaste barnomsorgsformen för de riktigt små barnen den, att föräldrarna är hemma hos sin nyfödda. Så bör det givetvis också vara, med tanke på vad det betyder för barns anknytning, utveckling, tillit, osv.

Mitt synsätt är att denna period på 13 månader bör utökas rejält.

Dubbla budskap

Reidar m fl tycker att ”Vi ska ha bra dagis” (även om vi som försöker hänga med kallar det för förskolan sedan 1998).

Om det ska vara mer än bara en läpparnas bekännelse, vore det ur ett barnperspektiv rimligt att sätta till mer pengar till den omsorgsformen vid behov (utan att för det försämra någon annan). Men kd och moderaterna motverkade en förbättring av förskolorna genom att i riksdagen rösta bort medel för anställning av ytterligare 6000 förskollärare (skulle i Nässjö motsvara ungefär 18 förskollärare till i barnomsorgen). Det visar hur mycket man i handling värnar om en ”bra dagis”!

Detta är ett skolexempel på dubbla budskap. Man brukar säga: ”Det som är bra med dubbelmoral är, att om man mister en, så har man fortfarande en kvar. ”Det är nog också det enda bra med dubbelmoral, i varje fall om man vill debattera seriöst.

Valfrihet

Mitt synsätt gynnar valfriheten bättre och för fler. Färre familjer ställs inför ekonomiska problem, så att de har ett reellt val: De kan fortfarande välja på att vara hemma (med utbyggd föräldraförsäkring) eller ha sitt barn i förskolan.

Sedan finns det fortfarande kvalitetsförbättringar att göra t ex i barnomsorgen, vilket jag utgår från att den nya majoriteten i BU-nämnden inte blundar för utan tar tag i, genom seriösa utvärderingar och annat.

Förklenande debatteknik

Det brukar heta, att ”när argumenten tryter – höj rösten.” Reidar och hans medförfattare är inte dåliga på det:

- Wille ”förfasar sig”, ”ironiserar” och jag vet inte vad. Barnens bästa är verkligen för viktigt för det.

- De tilldelar mig åsikter som är mig helt främmande. De låtsas inte om möjligheten som finns att stanna hemma med barnen med en utbyggd föräldraförsäkring

- Det äckligaste är dock när de vädrar sina mörkblå hjärnspöken och talar om ”en socialistisk totalitär syn” utan utrymme för föräldern. Som den läskunnige kan se talar jag om exakt samma alternativ som Reidar, men med möjlighet för många flera barn att få del av.

Dessutom: Min uppväxt präglades till stor del av min pappas berättelser om det Tyskland han flydde från på 30-talet. Jag tror därmed att jag blev ganska vaccinerad emot totalitärt tänkande. Det är därför mycket kränkande att bli framställd som en stalinist eller liknande. Om jag skulle ha haft idoler skulle de varit Ernst Wigforss eller Gustav Möller, byggare av det svenska folkhemmet, vilket är en viss skillnad.

Wilhelm Brüggemann

Ledamot i IFO-nämnden

Safe-medlem i Nässjö