EU-staten

Sverige är i dag ett klassamhälle. Klyftorna vidgas och orättvisorna ökar. En liten ägande klass har åter den verkliga makten. Det pågår ett systemskifte där EU-byråkratin och EU:s lagstiftningsmakt utgör motorn.

Resultatet av hundra års arbetarkamp håller på att raseras. Till råga på allt så sker det här ganska ostört. De flesta politiker verkar inte märka – eller så låtsas de inte märka – vad som sker. Den offentliga makten utgår inte längre från folket, som det står skrivet i regeringsformen, utan från EU och från juristerna i EU:s domstolar.

Det handlar om ren klasspolitik – ”Mer marknad och mindre demokrati”. Man kan med fog ställa frågan om vi verkligen har något verkligt självbestämmande här i landet? Att EU ändå på något sätt skulle vara bra för löntagare och vanligt folk, som bl.a. Folkpartiet framhåller i sin EU-propaganda, är att fara med den grövsta osanning. Det förhåller sig precis tvärtemot.

EU är och förblir kapitalets gemenskap även om det naturligtvis också måste finnas de som håller ruljansen igång och i regel betalas rejält för detta. Det var knappast heller några fredsänglar och filantroper som en gång drog igång EEC-projektet även om detta brukar framhållas i sammanhanget. Det var i huvudsak kapitalintressen som ville befästa sin ställning i Europa.

För ca tre år sedan blev förslaget till EU-grundlag nerröstat i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. EU:s makthavare ändrade förslaget en aning och har sedan dessa försökt att genomdriva förslaget i strid med folkviljan; nu under namnet Lissabonfördraget. Det enda land där medborgarna tillåtits rösta om den nya varianten är Irland och även där röstade majoriteten nej i en folkomröstning. Enligt EU:s eget regelverk skulle Lissabonavtalet därmed ha fallit. Men trots detta tänker EU:s makthavare genomdriva förslaget.

Relativt nyligen klubbades anslutning till fördraget igenom av Sveriges riksdag. Varför respekterar inte EU:s makthavare och våra egna ja-sägare folkviljan och sina egna regler? Svaret får man dessvärre söka i det faktum att fördraget som sådant går på tvärs med principerna om demokrati och folkstyre.

Lissabonfördraget skärper EU:s vetorätt mot demokratiskt fattade beslut i Sverige och andra medlemsländer. Fördraget slår fast att alla EU:s regler skall gälla framför medlemsländernas lagar och grundlagar. Inget medlemsland tillåts föra en politik som avviker från den som EU bestämt oavsett vad medborgarna än röstar för. Det här är inte demokrati! Dessutom slopas vetorätten i praktiken och de stora medlemsländerna kan köra över de små.

De fackliga rättigheterna blir inte längre något värda när de kommer i konflikt med principerna om en fri marknad. I och med detta ogiltigförklarar EU-systemet en viktig del av den lagstiftning som vi har beslutat om i demokratisk ordning här i landet. Så gick det med ja-sidans försäkringar i 1994 års folkomröstning om att ett EU-medlemskap inte skulle hota svensk arbetsrätt och svenska kollektivavtal.

Jag menar att regeringen och en riksdagsmajoritet genom att godkänna förslaget till EU-grundlag har lämnat Sveriges demokratiska statsskick därhän.

Lissabon-fördraget lägger grunden för en helt annan framtid än den som ja-sidan förespeglade. För att återupprätta demokratin och en förnuftig ordning här i landet krävs att Sverige lämnar EU.

Pelle Månsson

SAFE-medlem

Nässjö