Sämst ställda drabbas värst av skattepolitiken

Regeringens skattepolitik har inneburit att pensionerna får bära en större skattebörda än den arbetande delen av befolkningen. Helt rått och cyniskt tar man från de medellösa och delar ut till de rikaste och starkaste grupperna. De fattigaste hamnar många gånger i ett fruktansvärt utanförskap.

För pensionärerna har exempelvis basbeloppet inte höjts på flera år medan de som arbetar har fått sina lönehöjningar och makteliterna har fått sina löner höjda med 100-tals procent och dessutom rikhaltiga pensionsavtal och fallskärmar.

Så här fungerar klassamhället! Man tar från de fattiga och ger till de rika! Pensionen är ju en uppskjuten lön som skall förvaltas på bästa sätt av stat och kommun och att förminska denna lön, som sker i dag, är inget annat än bedrägeri mot folket.

Pensionärerna har lika höga hyror, mat- och bensinkostnader m.m. som alla andra i samhället. Pensionen är per definition inget bidrag som många tycks tro utan lön som arbetande människor avstått i från för att förvaltas till den dag som man inte anses arbetsduglig längre. Det är inget annat än djupt kränkande för främst låglöne- och fattigpensionärer att dessa skall betala MER i skatt än människor i arbete.

De största skattelättnaderna har naturligtvis de högst avlönade fått. Eftersom pensionen beräknas på den lön man haft är det skrämmande att tänka på vad som väntar kommande pensionärsgrupper eftersom lönedumpning i dag åter står på agendan.

En av högerregeringens första åtgärder med stöd av sin s.k. jobbpolitik var att chockhöja avgifterna till A-kassan. Genom höjningen så tillfördes A-kassan mellan 15 till 20 miljarder som egentligen inte behövdes för att täcka A-kassans kostnader. Överbeskattningen gjorde att dessa miljarder gick in i den allmänna statsbudgeten och kunde finansiera borttagandet av förmögenhetsskatten och införandet av skattefinansierade tjänster åt överklassen.

Den sista mars 2008 kunde A-kassans samorganisation meddela att det var 470 000 personer som hade lämnat A-kassan. De flesta som lämnade var de som inte ansåg sig ha råd att vara kvar längre. Så bygger Alliansregeringen upp en arbetskraftsreserv utan skydd, att användas vid social dumpning av arbetsmarknaden.

Allt verkar ingå i en långsiktig strategi i kampen för att försvaga den arbetande befolkningens kamp för rimliga villkor. Vi måste vägra att anpassa oss till den nya ordningen och de nyliberala tankarna som råder. Mycket av det vi upplever i dag av likriktning, övervakning och individualisering är medvetet styrt och planerat av högerkrafterna.

Det är hög tid att kräva en rättvis skattepolitik, återställande av arbetslöshets- och sjukersättningar, kortare arbetstider utan löneavdrag och höjda pensioner. På lite längre sikt är en generell arbetstidsförkortning nödvändig. Det är i sig en absurditet att arbetstiden i dag är lika lång som 1920 trots att den enorma produktionsutvecklingen som skett sedan dess.

I tider av massarbetslöshet måste vi kräva en delning av de jobb som finns. 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön ger arbete åt fler och ett bättre liv åt alla!

Det går inte att förlita sig på kapitalismen i kampen för jobben. Det är kampen mot kapitalismen som erbjuder en lösning.

Pelle Månsson.

SAFE-medlem, Nässjö