Trött på alla ja-sägare

Klyftorna mellan rik och fattig har ökat starkt i Sverige sedan 80-talet. Ändrade skatteregler har oftast gynnat de rika och välbetalda; det har även den individuella lönesättningen på arbetsmarknaden gjort.

Trots allt prat om ”jobbpolitik” är huvudmålet för regeringarna – oavsett om de är borgerliga eller socialdemokratiska - inte längre att bekämpa arbetslösheten. Det är sedan början av 90-talet istället att bekämpa inflationen. Denna är idag mycket låg, medan antalet arbetslösa stadigt ligger på en nivå runt en halv miljon.

Landets pensionärer har heller inte fått ta del av regeringens s.k. ”jobbavdrag”. De kommer däremot att drabbas av kraftigt försämrade pensioner sedan socialdemokraterna och de borgerliga tillsammans under 90-talet avskaffade ATP-systemet. Sjuka och arbetslösa får heller inga ”jobb-avdrag”; däremot försämrad sjukförsäkring och a-kassa. Det drabbar hårdast de lågavlönade.

Avregleringar, utförsäljningar och privatiseringar pågår för fullt. Sjukhus säljs ut till högtsbjudande; vårdhem, skolor och förskolor läggs ut på entreprenad i flera kommuner. Antalet privatskolor har ökat i många år. Detta samtidigt som orimliga nedskärningar har skett inom sjukvård, äldreomsorg och skolor i hela landet.

En rad privata tågbolag har övertagit driften på en stor del av järnvägsnätet i Sverige - med åtföljande krångel för biljettförsäljning och tågtrafik. Telia har sålts ut på börsen. Postgirot har sålts ut till privata spekulanter och kallas numera ”Plusgirot”. De flesta postkontor i landet har lagts ner - så även det i Nässjö. Nu är det apotekens tur att privatiseras.

Det mesta av denna högerpolitik har skett både med socialdemokratiska och borgerliga regeringar vid makten. Mycket har varit ett led i landets anpassning till EU. Det välfärdssamhälle som Ernst Wigforss, Gunnar Sträng, Gunnar Hedlund m.fl. var med om att bygga har nu på viktiga områden raserats av Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, Göran Hägglund och deras respektive regeringskollegor.

Allt detta skulle förstås inte varit möjligt utan medverkan från en lång rad ministrar, riksdagsmän, partiombudsmän, ledarskribenter och debattörer som alltid stöttat och nickat bifall till makten och överheten. Hellre en enda som vågar säga ifrån, än hundra ja-sägare och svansviftare!

Thomas Erixzon, SAFE-medlem, Nässjö