Makten har sitt pris.

Det är stor skillnad på att sitta som ledamot i kommunfullmäktige som en del av en opposition jämfört med som en del av ett majoritetsstyre. I opposition är ledamöterna inom ett parti betydligt mer jämlika och är tillsammans med om att forma partiets politik. Man lägger egna motioner, ställer egna frågor och interpellationer, framför egna förslag till beslut i de många olika frågor som kommer upp i fullmäktige. De kommunala frågorna är inte uppgjorda på förhand; det finns en möjlighet att diskutera och tillsammans forma förslag fram till att fullmäktige fattar beslut.

Hur annorlunda är det då inte att sitta i ett majoritetsstyre där flera partier ingår. Då görs frågor och ärenden ofta upp långt över huvudena på den vanlige ledamoten i diskussioner mellan de ledande politiker inom de olika partierna, ofta med hjälp av kommunala tjänstemän som bisittare.

Ett exempel på detta är kommunens ”budget- och bokslutskommitté”, som i Nässjö består av två kommunalråd och två chefstjänstemän. Ett annat är när politikerna i nämndernas presidier och utskott tillsammans med chefstjänstemän diskuterar och bereder frågorna inför nämndmötena.

Kommunalråd samt ordföranden och vice ordföranden i styrelser och nämnder är de som är med i beredningsstadiet på de kommunala frågorna. De kan tidigt komma med egna förslag och lägga sina synpunkter. De får betydligt mer information, men påverkas också av förvaltningarnas tjänstemän. Det uppstår en stor klyfta i information och inflytande mellan partiets olika ledamöter.

När frågorna kommer till partigruppen är diskussionen mellan partiernas toppar ofta redan så gott som slutförd. Att då komma med kritik betraktas som besvärligt och det blir näst intill omöjligt att få gehör för egna motförslag inom partiet. Man förväntas ”ta ett helhetsansvar”, ”tänka på att hålla ihop majoriteten”; d.v.s. agera som röstboskap och rösta ja till de redan färdiga förslagen.

En del kanske nöjer sig med detta och trivs rätt bra med att ”rösta med flocken”; att få vara på den vinnande sidan oavsett vad det är man röstar om. Men för den politiker som har egna idéer och åsikter och vill driva dem blir det en rätt tröstlös tillvaro i fullmäktige eller nämnden som en del av majoritetsstyret, såvida man inte själv är kommunalråd eller gruppledare i någon nämnd eller styrelse.

Detta kan vara en orsak till att många fritidspolitiker hoppar av efter ett tag. Man får som ”vanlig ledamot” helt enkelt inte det inflytande som man en gång hade hoppats på eller hade när partiet var i opposition. Att bara vara ja-sägare och röstboskap blir ju rätt så trist och andefattigt till slut.

Detta är ett problem för partierna, oavsett ideologi. Det är rimligt att ett parti är berett på att gå in i ett majoritetsstyre om tillfälle ges. Men när man väl kommer i majoritetsställning och partiet får yrkespolitiker, så fördelas den nyvunna makten ofta väldigt olika mellan partiets företrädare. Alla har inte möjlighet att bli hel- eller halvtidspolitiker.

Detta frestar på sammanhållningen inom partiet. En lösning kan vara att fördela kommunalrådsposter och tunga nämndposter mellan fler personer inom partiet. Ett annat sätt kan vara att ge enskilda ledamöter i en majoritet friare spelrum att lägga egna motioner, interpellationer och frågor i fullmäktige; på samma sätt som riksdagens ledamöter lägger enskilda motioner. Detta ökar också möjligheten att profilera det egna partiet.

De som blivit valda till inflytelserika poster får i en majoritet tidigt mycket mer insyn och kunskap om de kommunala frågorna – men då ofta ur de kommunala chefstjänstemännens perspektiv.

Tjänstemännen har förvisso mycket yrkeskunskap och erfarenhet som är av stor vikt att ta del av – men det finns en risk att det som de ledande politikerna sen framför i den egna partigruppen bara blir ett eko av tjänstemännens åsikter.

Information får man inte bara på sammanträden och chefsmöten – genom att träffa väljare och allmänhet får man kunskap i kommunala frågor från ett annat perspektiv; och det blir ofta andra åsikter och med en annan vinkling än vad som framförs av cheferna på ett beredningsmöte eller nämndsammanträde.

Kommunala frågor är ofta komplicerade och ju mer information man får desto svårare kan det vara att avgöra hur man ska lösa problemet. Det är viktigt att partiets olika företrädare tar sig tid att lyssna på varandra och att man skaffar sig information från olika håll och av varandra oberoende källor.

Hur undviker man då att maktklyftorna ökar inom partiet, att vanliga ledamöter blir ”röstboskap”, att tjänstemän får ett alltför stort inflytande på partiets politik? Några enkla patentlösningar finns tyvärr knappast att ta till.

Men när ett parti går från opposition till majoritet får man vara beredd på att det genast börjar hända saker; maktinnehavet har sin egen dynamik. Makt och inflytande vidgas mellan partimedlemmarna, åsiktsskillnaderna ökar när informationen kommer från fler håll och kompromissviljan kan bli rejält olika mellan partiets valda företrädare – inte minst beroende på vilken position man har i den politiska organisationen.

Thomas Erixzon, SAFE-medlem, Nässjö.