Lär av historien

Det är viktigt att ta del av och lära av historien. – Hur ska vi annars kunna förstå nedskärningarna i Sverige och i vår egen kommun och koppla samman dem med EU-politiken? Hur ska vi annars kunna avslöja att den så kallade saneringspolitiken var en systemförändring och anpassningspolitik beställd av EU-byråkratin?

Det var heller inget militärt våld som ledde till att landet bytte statsskick mot EU:s! 1970-, 80-talet och början av 90-talet var de fredligaste som Europa någonsin upplevt. Det fanns heller ingen annan historisk nödvändighet för det som hänt. – Bara skicklighet och framsynthet hos storfinansen och makteliten och deras tidningar liksom anpassligheten hos Maktens radio och TV.

Men också oförmågan, lättjan och bristen på medvetenhet hos de politiker, som är satta att förvalta och bygga tryggheten och välfärden här i landet. Det är just denna omfördelning av makt och pengar från arbete till kapital – som hela tiden varit EU-medlemskapets grundläggande och huvudsakliga mening.

I början av den kris, som riskerar bli den djupaste sedan depressionen på 1930-talet, så fortsatte de politiska etablissemangen att förespråka utgiftstak och överskottsmål med bl.a. motiveringen att vi måste spara inför framtida utmaningar som påstods hota oss.

Äldreboomen påstods vara ett sådant hot. Det hela var närmast parodiskt och faktiskt rent korkat eftersom framtida utmaningar knappast kan mötas genom en sparpolitik som gör samhället fattigare.

Hastigheten i den nuvarande konjunkturnedgången saknar motstycke i modern tid. Export, produktion och sysselsättning minskar dramatiskt på de flesta håll i världen. I sin iver att åter försöka få igång hjulen försöker en del ekonomijournalister, politiker och kapitalintressen att prata bort verkligheten genom att tal om, att vi nu står inför en snar vändning eller om ”ljus i tunneln”, men sådant tal förefaller mer vara grundat på hopp än på fakta.

Nedgången i Sverige, som verkar ha överraskat de flesta prognosmakare, blir långt värre än den 1991-1993 eftersom den internationella krisen nu är verklig och långt djupare om mer omfattande. I botten ligger en klassisk överproduktionskris, där det inte finns köpare till allt det som kan produceras och trots mänskliga behov. Den krisen har byggts upp under lång tid genom bl.a. det nyliberala systemskiftet som EU-medlemskapet borgat för och som inneburit en dramatisk förändring i förhållandet mellan arbete och kapital till arbetets nackdel.

De politiker som villigt spelat med i den här utvecklingen har fått se hur politikens villkor har förändrats. Men få har protesterat. Nog är detta märkligt?!

Den välfärd, som dagens pensionärer och deras föräldrar till stor del varit med om att bygga upp – monteras nu ned efter hand. Men det är inte resurser som saknas, utan modet att fördela dem rättvist, som inte längre finns. Det gäller dock att förstå och komma ihåg att nedskärningarna i den offentliga sektorn inte är någon tillfällighet eller något nödtvunget och ödesbestämt, utan att de beror på politiska beslut, som har fattats av dem som har den politiska makten.

Om detta och om den allvarliga situationen som nu råder gäller det att tala klart och tydligt. – För talar vi inte klart och tydligt eller om vi tagit till vana att stryka Makten medhårs, kommer det att sluta mycket illa.

Vi måste försöka att se på verkligheten som den verkligen är, trots alla dimridåer och långvariga desinformationskampanjer, och göra något åt situationen innan det är för sent. Ty vår demokrati är hotad. Det är ingen tillfällighet att våldet, drogberoendet, superiet, girigheten och intoleransen sprider sig som pest nu, när välfärden raseras. – Många grundläggande mänskliga värderingar har förändrats under kort tid. Det är inte bara den lögnaktiga politiken, kommersialismen, marknadsfascismen och alla de förljugna krisresonemangen som kommit till, utan också en vilsenhet Vad gäller värderingar, ideal och brist på verkligt goda föredömen.

En ideallös tid, som har sina förebilder och paralleller. Men det är ändå den utbredda oförmågan till inlevelse och medkänsla som skrämmer mej mest och som jag tycker är allvarligast. Det är medvetenhet om sammanhang och förmåga att bedöma konsekvenser i mänskliga perspektiv som allt oftare saknas.

Att vara flykting och arbetslös måste i dag vara dubbelt bekymmersamt. Och hur mår de, som skickas hem igen, utan att ha något kvar att komma till? Hur mår de, som tvingas gömma sig för myndigheterna och polisen? Är det egentligen någon skillnad på deras känslor och den ångest, som romerna, judarna och de politiskt obekväma hade och kände under nazitidens Tyskland? Jag tror inte det. I Tyskland kände vanligt folk inte ens till vilka skändligheter som pågick i lägren alldeles i närheten av där de själva bodde. Det är viktigt att ta del av och lära av historien. Det fanns en gång ett Sverige som var annorlunda och som vill hjälpa till att förändra världen till det bättre. Vår utrikespolitik gav röst åt de fattiga och förtryckta och var inte europeisk och provinsiell i sitt sätt att se på omvärlden, som i dag. Något att vara stolt över. Så är det inte längre.

Pelle Månsson

SAFE-medlem, Nässjö.