Föräldrar behöver inte tvingas att bry sig om sina barn

Margareta Andersson, KD, uppfattar inte vad jag i en tidigare insändare tyckte, ifråga om en Sifo-undersökning hon tolkar. Jag gör ett nytt försök:

Jag ifrågasatte inte själva undersökningen, utan trollandet med uttolkningen, i synnerhet i undersökningens första fråga: ”Vad tycker du? Ska det vara obligatoriskt eller frivilligt eller förbjudet för kommunerna att erbjuda småbarnsföräldrarna vårdnadsbidrag?” (Lägg märke till, att MA i sin senaste insändare inte har med orden ”för kommunerna”, trots att formuleringen påstås vara ordagrann!)

Majoriteten (51 %) svarade med det mittersta alternativet, dvs det ska vara frivilligt för kommunerna att få bestämma om man vill införa vårdnadsbidrag eller ej (det skulle jag också gjort om jag blev tillfrågad).

Min poäng är, att KD-ledaren konstaterade att 123 kommuner redan infört vårdnadsbidrag, men att alla i hela landet ska få tillgång till det. Det innebär ett beslut över kommunernas huvuden om obligatorium, i strid med undersökningens tydliga besked om frivillighet för kommunerna. Det tyckte jag snarast är att köra över ”verklighetens folk”, när man för en gångs skull vet vad det tycker!

Jag fick också en fråga i MA:s senaste insändare, som jag gärna svarar på:

Jag tycker, liksom Margareta, att barnen ska kunna vara med sina föräldrar de första tre levnadsåren. Det gör jag utifrån mina egna erfarenheter som förälder, FN:s Barnkonvention samt den forskning om anknytning som finns. Föräldrar (både röd och grön och blå) vill givetvis, att barnet ska få så goda möjligheter som möjligt i livet, och därför är jag öppen för att diskutera olika sätt att ge barnet möjlighet att knyta an till båda sina föräldrar enligt Barnkonventionen, om inte genom jämställdhetsbonus (f n upp till 3000 kr/månad) så kanske något frivilligt. Så små barn ,som vi talar om, har ju inte möjlighet att själva berätta, så man får utgå från beprövad erfarenhet och ”evidensbaserad kunskap”.

Efter ungefär tre års ålder har sedan barnen utbyte, både nytta och glädje för sin språkliga och sociala utveckling, av att också träffa andra barn och vuxna i genomtänkta former.

”När argumenten är svaga: höj rösten” brukar man skoja. Ett sätt är att inte tala i sak, utan (som i Margaretas insändare) associera motståndarens åsikter till otrevligheter genom att använda begrepp som ”styrning”, ”makthunger”, ”tvång”. För att riktigt svartmåla, så beskrivs jämställdhetsbonusen på inte mindre än 5 ställen i en och samma insändare med den förklenande formuleringen ”tvångsdelning av föräldraförsäkringen”!

Innan MA börjar rulla ut taggtråden på allvar bör hon dock ställa in siktet på allianskamraten Folkpartiet! Där ligger den främsta anledningen till att vårdnadsbidraget sannolikt aldrig kommer att bli en statlig angelägenhet.

Nuvarande kommunala vårdnadsbidrag är provisoriskt beroende på motståndet inom regeringsalliansen mot ett statligt vårdnadsbidrag (annars hade ju ett statligt bidrag kunnat införas för flera år sedan). Redan inför förra valet hade folkpartiet invändningar i fråga om jämställdhet och faran för kvinnofälla. Det ville också satsa på barnens rätt till båda föräldrarna genom jämställdhetsbonusen.

I min första insändare skrev jag en alternativ fråga, som kunde ha ställts i undersökningen: ”Anser du att barnen ska få möjlighet att knyta an till båda sina föräldrar?” Jag frågar mig varför Margareta reagerar så starkt emot det och vill beskriva det som tvång. Vad jag hört vid köksborden, är ”verklighetens folk” ett av världens mest jämställda och intresserat av att såväl mammor som pappor är närvarande i sina barns liv.

Wille Brüggemann, SAFE-medlem

Fotnot: Det var en något förkortad version som publicerades av SmT den 22 maj 2010.