Svar till Urban Persson (M) (SmT 14/3) ang. EU, arbetslöshet och inflation.

Våren 1991 bytte dåvarande socialdemokratiska regering radikalt linje. Man satte då inflationsbekämpning som främsta mål för landets ekonomiska politik. Fram till dess hade både borgerliga och socialdemokratiska regeringar haft kampen mot arbetslösheten som överordnat mål.

Finansministern hette då Allan Larsson (S). Några månader tidigare hade Sveriges riksdag röstat ja till att ansöka om svenskt EU-medlemskap - eller EG som det då hette. Att sätta inflationsbekämpning främst var en anpassning till EU:s politik. Det hela innebar ett radikalt systensskifte i svensk politik och i synen på arbetslösheten.

Sedan början av 1990-talet har hundratusentals har varit arbetslösa. Detta är till stor del en direkt följd av den förändrade ekonomiska politiken. Inflationen har dock varit låg under denna tid. Men det har skett till priset av att vi har massarbetslöshet i landet.

Vanligtvis kan man inte ha låg inflation och låg arbetslöshet i ett land på samma gång. Det finns ett nationalekonomiskt begrepp för detta – Philipskurvan - efter nationalekonomen William Philips. Den visar på ett negativt samband mellan inflation och arbetslöshet. Sveriges utveckling vad gäller inflation och arbetslöshet de senaste årtiondena torde vara ett utmärkt exempel på en Philipskurva.

På Tage Erlanders och Gunnar Strängs tid var arbetslösheten nämligen mycket, mycket lägre. Det var den även under Kjell-Olof Feldts tid som finansminister på 1980-talet. Arbetslösheten var då nere i 1-2 %. En arbetslöshet på 4 % betraktades då som skyhög och kunde leda till att regeringar blev bortröstade.

Tage Erlander och Gunnar Sträng bekämpade naturligtvis även en alltför hög inflation - men de satte bekämpandet av arbetslösheten i första rummet! Det är en avgörande skillnad mot dagens ekonomiska politik.

Thomas Erixzon, Nej till EU, Nässjö.

Text i kursiv stil publicerades inte i SmT.