EU – högerns union

Det har ända sedan EU- och EMU-omröstningarna i Sverige funnits folk på vänsterkanten som hävdat att EU är en union där man kan föra en radikal vänsterpolitik och som kan användas för att ta kontrollen över storbolag och storfinans. De har beskrivit utopier om ”ett rött Europa”.

De borde väl rimligen ha tagits ur denna villfarelse efter sommarens uppgörelser mellan EU och Grekland. Där har EU:s högerkrafter tvingat den grekiska regeringen och det grekiska folket till i det närmaste villkorslös kapitulation.

Det är definitivt ingen vänsterpolitik som nu tvingas på Grekland. Det handlar bl.a. om stora nedskärningar i välfärdssystemen, höjd pensionsålder, privatiseringar och utförsäljningar av hamnar och flygplatser, uppluckring av arbetsrätt och fackliga konfliktåtgärder.

Detta är samma nyliberala högerpolitik som Grekland utsatts för de senaste fem-sex åren och som lett till att landet nu står på ruinens brant med 25 % minskad tillväxt sedan 2010 och med nästan 30 % arbetslöshet.

Greklands folk var grundligt trötta på denna politik och röstade därför fram en vänsterregering vid valen i januari. Därför röstade grekerna också ett kraftigt nej den 5 juli i en folkomröstning till liknande krav från EU-kommissionen, IMF (Internationella valutafonden) och ECB (Europeiska centralbanken).

Efter detta hade man kanske väntat sig en större kompromissvilja från EU-topparna i Bryssel och Berlin. Men istället kom man med ännu hårdare krav – nu gällde det att statuera exempel mot allt som kunde likna folkligt inflytande och jämlik vänsterpolitik. Den grekiska regeringen och det grekiska folket skulle förödmjukas rejält för att den hade haft fräckheten att rösta nej till EU:s ”generösa” förslag.

Avtalet som slöts i somras kan mest liknas vid en kapitulation efter ett militärt nederlag och där segrarmakterna dikterar en lång rad förödmjukande fredsvillkor – ett slags grekiskt ”Versaille-fördrag” i modern tappning. Versaillefördraget efter första världskriget gav dock aldrig någon varaktig fred i Europa – det nya greklandsavtalet lär nog inte heller göra slut på den grekiska krisen. ”Galenskap” kallar nobelpristagaren Paul Krugman EU:s krav. Men en och annan drömmare om EU och ”ett rött Europa” lär väl äntligen vakna.

Regeringspartiet Syriza splittrades efter detta avtal. Trots grovt svikna vallöften lyckades Syriza än en gång bli största parti i det grekiska parlamentsvalet i september. Fast man lär dock knappast kunna föra någon vänsterpolitik värd namnet med det avtal man har skrivit under. Den grekiska krisen lär fortsätta...

Thomas Erixzon,

Nej till EU-Nässjö