Satsa på regional
kollektivtrafik –
lägg
ner satsningen på höghastighetsbanorna.
Att bygga höghastighetsbanor
mellan storstäderna är inte gratis. Om stora offentliga resurser läggs på dem
blir mindre över till underhåll och andra infrastrukturinvesteringar.
Resurserna till utbildning, vård, aktiv bostadspolitik och andra offentliga
åtaganden minskar också.
Det är fråga om oerhörda
summor. Bara själva banan kostnadsberäknas nu till upp till 320 miljarder. Till
detta kommer kostnader för stationer och anslutningsbanor.
Summan motsvarar ungefär vad staten sammanlagt lägger på
infrastrukturinvesteringar under cirka 15 år. Svensk och internationell
forskning visar att infrastrukturinvesteringar dessutom oftast blir dyrare än
planerat, och det gäller särskilt järnvägar. För att ha råd att bygga banorna
måste vi alltså antingen avstå från alla andra infrastrukturinvesteringar i ett
och ett halvt decennium – inga åtgärder till trafiksäkrare vägar, inga
upprustningar av befintliga järnvägar, inga statliga pengar till regional
kollektivtrafik – eller ta resurser från andra samhällsområden. Nya
finansieringssätt, som fastighetsavgifter eller kilometerskatt på vägtrafik,
innebär inte att samhällets totala resurser ökar.
Att samhällsnyttorna inte uppväger kostnaderna har fem
orsaker.
Den första
är de enorma kostnaderna.
Den andra
orsaken är att resandemängderna med långväga järnvägstrafik är små jämfört med
regionalt resande, alltså de vardagliga pendlings-, tjänste- och
fritidsresorna. Till exempel görs lika många resor på en dag med SL-trafiken i
Stockholm som på ett år med tåg mellan Stockholm och Göteborg. Tre gånger fler
reser med buss enbart i Stockholms innerstad som i hela SJ-trafiken.
Det är likadant överallt:
nästan alla resor vi gör är inom regionen.
Tredje orsaken är att de regionala
resorna är avgörande för arbets- och bostadsmarknaderna, som i sin tur är
viktiga för ekonomisk tillväxt. Det finns gediget stöd i forskningslitteraturen
för att hög tillgänglighet i lokala arbetsmarknader gynnar sysselsättning och
produktivitet. Vill man förbättra bostadsförsörjning, sysselsättning och
ekonomisk tillväxt är det alltså lokalt och regionalt resande man ska
underlätta.
Den fjärde orsaken är den fördelningspolitiska profilen: nyttorna med höghastighetståg
tillfaller i hög grad höginkomsttagare, medan vanliga människor får sina
dagliga restider kortade genom satsningar på snabbare lokal kollektivtrafik.
Större och effektivare arbets- och bostadsmarknader är också en nyckelfaktor
för att klara integrationsutmaningen. Höghastighetstågen underlättar inte
regionalt resande eller arbetspendling utan gör det lättare att resa över långa
avstånd. Höghastighetstågen kommer troligen att minska kapaciteten för pendel-
och regionaltågstrafik i storstadsregionerna och därmed försämra för pendlarna.
Den femte orsaken är att klimateffekterna är försumbara. De klimatpåverkande
utsläpp som bygget av banorna genererar är så stora att nettoeffekten blir
ökade klimatutsläpp, även med optimistiska antaganden om hur många bilister och
flygresenärer som kan lockas över. Prioriteras höghastighetståg så minskar
resurserna till andra åtgärder som kan bidra till klimatomställningen. En
tjugondel av räntan på investeringen i höghastighetsbanorna skulle räcka för
att betala den årliga merkostnaden för att försörja flyget mellan våra tre
storstäder med biodrivmedel.
Uttalande antaget vid SAFE:s
årsmöte den 20 mars 2016.