Inledande budgettal av Uno Kenstam

Budgetläget

Budgetläget är nog ett av de svåraste på länge. Egentligen blir det inte bra hur vi gör i detta läge.

Jag ser två saker som är tämligen säkerställda tycker jag.

Den första saken kanske låter litet konstig, men det är avhängigt av den andra helt och hållet, så det kommer att ge sig.

Den första handlar om oppositionens budgetar – inkl SAFEs egen. Och jag tänker utifrån det jag läst i oppositionens budgetar och det jag vet om dessa partiers ambitioner – inklusive då mitt eget parti SAFE.

Egentligen tror jag inte något av oss i opposition är nöjda med våra budgetar. Vi borde inte vara det. Vi i SAFE gör vad vi kan, men är inte nöjda. På olika sätt försöker de oppositionsbudgetar jag läst vrida på utvecklingen åt det håll man vill, men det är trögt.

En viktig faktor för att göra det svårt är att investeringsbudgeten är stenhårt bunden till den olycksaliga Framtidens Skola. Den låser upp hela investeringsbudgeten och att forma om investeringsbudgeten är nästan ogörligt.

*

Den andra saken är att majoritetens budget också är väldigt skakig. Med budgetuppföljningarna och prognoser i färskt minne och de behov som ger sig tillkänna ser det oerhört svårt ut. Budgeten bygger på att majoriteten ger – enligt utsago – nämnderna det de behöver, men så tar man tillbaka en dryg procent på omsättningen, vilket är 20 miljoner kronor för barn-och utbildningsnämnd och socialnämnden tillsammans. Dessa pengar är ju på intet sätt finansierade i den meningen att det är skulle vara klart hur de ska kunna plockas ur verksamheten på ett rimligt sätt även om nämnderna ges svängrum.

Möjligen är det en förhoppning att valrörelsen kan generera ett antal satsningar under våren. Sammantaget är det ju – trots allt – en förutsättning att den rödgröna regeringen i någon form är kvar efter valet för att klara 2019. Vi får väl se om vi lever.

Trots ambitiösa sparprogram - och även med vår budget – är det ett tufft beting att klara barnomsorg och skola utifrån barnkonvention och barnens bästa.

Detsamma gäller socialnämnden – trots glädjande beskrivningar av utvecklingen av försörjningsstöd.

Jag skulle kunna lägga detta åt sidan och konstatera att det är ett ilandsproblem förvisso, men utifrån våra – tror jag – gemensamma perspektiv och ambitioner är det allvarligt.

Men vi får inte glömma att vi har det vi litet slarvigt kallar svaga grupper. Vi har elever som har svårt i skolan. Kanske ibland för att skolan har svårt att anpassa sig till eleverna – vilket kan vara en organisatorisk fråga, men givetvis också en resursfråga.

Vi har de äldre med mycket låga pensioner – främst kvinnor – som trots högkostnadsskydd och förbehållsbelopp har det besvärligt i vårt välfärdsland.

Detta måste vi börja göra något åt. SAFEs budget har återigen ambitionen att beträda den vägen.

Och trots detta besvärliga läge vill jag hålla fram det arbete som görs gentemot de unga i kommunen, arbetet med integration från de olika verksamheterna i kommunen där föreningar, organisationer, kyrkor gör ett stort arbete. Som nattvandrare glädjer jag mig åt att föreningar även nattvandrar och får en slant för det till sin kassa.

Detta måste stödjas och uppmuntras – det är ju en av de företeelser som gör Nässjö till en relativt trygg stad och kommunen enligt mitt tycke – som jag återkommer till.

Utvecklingen av kommunen

Ambitionen med utvecklingen av staden, tätorter och landsbygd är annars väldigt positiv. Västra staden, Lindens byggande, pengar till de olika tätorterna med lokal prioritering. Förbättringarna av centralortens miljö med belysning och planering är viktiga och måste givetvis även nå övriga tätorter för att skapa större trygghet och trivsel. Blommor på sommaren och belysning i träden på vintern.

Trots det jag läser ibland och en del elände som händer i vår kommun, så vågar jag påstå att Nässjö är en trygg stad och en trygg kommun. Vågar civilsamhället sig ut på gatorna – dvs vi alla - och ut i den gemensamma miljön i centralort och tätorter ökar tryggheten ytterligare.

Jag brukar säga att jag är mer rädd för rädslan än för det som skulle kunna hända.

Orkar vi med bostadsbyggande, orkar vi med att skapa offentliga mötesplatser, orkar vi med att skapa förutsättningar för folk ska kunna komma i jobb, så kan det bli hyggligt i alla fall.

Arbetslösheten bland oss som är födda i landet är nära noll. Vill vi i kommunen och kommunens företag ha arbetskraft så är det bland dem som i statistiken beskrivs som födda utanför landet som resurserna finns. Efterfrågan på arbetskraft finns – matchningen är problemet många gånger.

Utbildning av dem som redan har jobb och redan har en utbildning behöver också komma. Detta för att ett sug underifrån ska komma till så att de med sämre jobberfarenhet och skolbakgrund ska kunna komma till. Vi får inte glömma dem som utifrån en god situation kan gå vidare - det är oerhört viktigt.

Det vi måste lobba för är att kollektivtrafiken inte försämras på landsbygden. Tyvärr har JLTs ekonomi gett kännbara inskränkningar i vår kommun i busstrafiken på landsbygden. Centralortens kollektivtrafik går bra och har ökat resandet. Vi behöver en idé om en liknande utveckling på landsbygden om hela kommunen ska leva.

Uno Kenstam 20/11 2017