Ett rött Europa?

Det första EU-parlamentsvalet för Sveriges del hölls hösten 1995. LO gjorde då valbroschyrer där man pläderade för ett ”Rött Europa”. Materialet var tryckt av en annan som drömde om ett ”rött Europa” – Johan Ehrenberg på ETC.

De följande åren fanns det kanske en möjlighet att göra verklighet av dessa drömmar. I slutet av 1990-talet satt socialdemokrater i regeringsställning i 12 av de då 15 medlemsländerna.

Tyvärr blev det inte mycket av vänsterpolitik, vare i sig i EU eller i dessa 12 länder. Vid rodret satt socialdemokrater långt ute på högerkanten – Tony Blair, Gerhard Schröder, Felipe Gonzales – och här i Sverige Göran Persson. Man fortsatte och förvärrade ofta den högerpolitik som mer renodlade högerpartier drivit i regeringsställning.

Tony Blair gick vidare med Thatchers politik, Schröder med Helmut Kohls. Privatiseringar och utförsäljningar av den offentliga sektorn fortsatte. Här i Sverige gjorde Göran Persson stora nedskärningar inom skolan, vården och omsorgen i slutet av 90-talet. Budgetreglerna ändrades för att dra ner på den gemensamma sektorn. Statliga bolag såldes ut, avregleringar som gynnade storbolagen gjordes. ATP avskaffades och pensionerna blev sämre.

I början av 00-talet sänktes skatterna flera år i rad, förmögenhetsskatten minskade, arvsskatten slopades helt. Politiken gynnade de rikaste och samhällsklyftorna ökade alltmer.

Den här utvecklingen var likartad i andra socialdemokratiskt styrda stater. Medlemstalet i de socialdemokratiska partierna rasade och dessa förvandlades alltmer till toppstyrda byråkratiska partier där kontakten med medlemmarna på gräsrotsnivå försvagades.

Under dessa år genomdrevs flera EU-fördrag – Nicefördraget, Lissabonfördraget m.m. – fördrag som gynnade de stora bolagen och där den nyliberala ideologin skrevs in i själva fördragstexten. Visst protesterade många och ibland röstade väljarna nej – men då gjorde man bara om folkomröstningen tills folket ”röstade rätt”.

Väljarstödet minskade undan för undan för de socialdemokratiska partier som gick den nyliberala vägen. I Sverige fick S 45,25 % i riksdagsvalet 1994 - några månader innan Sveriges EU-inträde. Idag 2017 ligger opinionssiffrorna oftast på ca 27-28 %. Raset i opinionen har gått ännu längre i de flesta europeiska länder. I Danmark ligger S på drygt 25 %, i Finland under 20 %.

I det tyska valet hösten 2017 fick SDP (Sozialdemokratische Partei Deutschlands) drygt 25 % - det sämsta valresultatet under efterkrigstiden. I valet i Österrike fick socialdemokratiska SPÖ knappt 27 % - också det ett mycket lågt valresultat.

I en del länder har socialdemokraterna totalt fallit samman. Grekland drabbades svårt av finanskrisen 2008, inte minst pga anslutningen till euron. Där är partiet PASOK nästan utraderat, det rasade från 43,9 % 2009 till 4,7 % i valet 2014. I Spanien har det socialdemokratiska partier minskat till under 25 %. I dessa båda länder har andra vänstergrupper vuxit sig starka, Syriza resp. Podemos.

I årets parlamentsval i Nederländerna och Frankrike kollapsade socialdemokraterna totalt – man föll från ca 26-30 % till bara 5,7 % i Nederländerna och 7,4 % i första omgången i Frankrike. Partierna är nära att utraderas. Båda länderna har starka högerpartier, men även en del vänsterpartier växte. Det blev dock liberala partier som tog hem regeringsmakten i dessa båda länder.

Undantaget för socialdemokraternas tillbakagång är Labours valframgång i Storbritannien. Man ökade med ca 10 procentenheter och har nu 40 % av väljarna bakom sig. Det räckte tyvärr inte till regeringsmakten; även om konservativa Tories backade rejält.

Labours ledare Jeremy Corbyn har satsat på klassisk socialdemokratisk politik; mer resurser till sjukvården, fler allmännyttiga bostäder, ett återförstatligande av utsålda och privatiserade verksamheter som post och järnvägar. Han har lockat många unga och nya väljare och medlemmar till partiet och skapat en ny entusiasm bland de socialdemokratiska gräsrötterna som i så många år har svikits av partitoppen.

Corbyn hade förmodligen nu varit premiärminister i Storbritannien om han inte så hårt hade motarbetats av den ny nyliberala högerflanken inom Labour för att inte tala om brittisk press och annan massmedia.

Corbyn har gjutit nytt liv i Labour och kan förhoppningsvis segra i ett kommande val. Då Storbritannien också ska lämna EU inom två år så finns det då verkliga möjligheter att genomföra en socialdemokratisk politik utan att stoppas av EU:s nyliberala lagstiftning och byråkraterna i Bryssel.

Det är något som socialdemokrater i alla EU-länder borde tänka på!

Thomas Erixzon
Nej till EU, Nässjö