EU-motståndet "är bonnläpparnas upprör mot stadsbefolkningen", säger en debattör i Dagens Industri i juni 1999. Nej, det inte Anna Kinberg, moderatatjejen som tyckte att "stockholmare var smartare än lantisar" inför valet förra året. Den debattör och författare som stått för ovan citerade kraftprov av djupsinne och saklig analys är mycket mer känd än så - och därtill en av vänsterns oftast citerade skribenter.

Det är en mångmiljonär och tyckare med genuin överklassbakgrund - nämligen Jan Guillou - som kommenterat valet till EU-parlamentet i Dagens Industri. Han röstade ja till EU 1994 och inte bara det - han ställde även upp i ja-sidans kampanj tillsammans med en lång rad av högerns och storfinansens toppar.

Nu är Guillou på gång igen - den här gången handlar det om den gemensamma valutan - EMU. Guillou är för detta storskaliga projekt - naturligtvis utan att bekymra sig om hur det påverkar den vanlige löntagarens vardag i form av arbetslöshet och nedskärningspolitik.

Orsaken till att Guillou är för EU och den gemensamma valutan är nämligen USA. USA-imperialismen behöver en stark motvikt i världen och det tror Guillou att skulle EU kunna kunna bli.

Det finns all anledning att betvivla detta när man tänker på hur NATO:s angreppskrig mot Jugoslavien utvecklade sig. De största tillskyndarna av Clintons bombningar var ju Tony Blair och Gerald Schröder - båda ivriga tillskyndare av en gemensam europeisk valutaunion och en gemensam europeisk militärmakt.

Även i Sverige var det de mest hängivna EU-anhängarna som kraftigast stödde Clintons bombkrig - som folkpartisterna Lars Leijonborg och Per T. Olsson för att ta några exempel.

Att EU skulle skunna bli någon motvikt till USA är nog mest att hänföra till Guillous drömvärld - snarare är det nog så att den Europeiska Unionen skulle bli en ivrig tillskyndare av samma slags imperialism som USA har bedrivit. USA-imperialism eller EU-imperialism - det skulle knappast göra någon skillnad för fattiga och förtryckta folk runt om i världen!

Till sist: Guillous tal om "bonnläppar" visar på ett bara alltför tydligt sätt det förakt för arbetarklassens människor som sitter långt in i ryggmärgen hos rikt och förmöget folk. En gång överklass - alltid överklass! Ränderna går aldrig ur!