"Die Grünen" i Tyskland växte fram i början av 80-talet i samband med att freds- och miljörörelsen växte sig starka. Partiets uppkomst och utveckling var i mångt och mycket förknippat med opposition mot NATO:s kärnvapenupprustning vid denna tid.

Nu i det sena 90-talet är det annat ljud i skällan. "De gröna" är inte längre ett oppositionsparti utan sitter i den tyska regeringen tillsammans med socialdemokraterna. "De gröna" har t.o.m. fått ta hand om utrikesministerposten .- den innehas av en man vid namn Joschka Fischer.

Fischer var under 80-talet känd som en kritiker av det tyska etablissemanget. Så är det inte längre. Inte bara det att Joschka Fischer nu är känd för att gå omkring i dyra och välskräddade kostymer - hans åsikter och politik har också de blivit lika välskräddade och anpassliga.

Som en representant för ett parti med ett ursprung i den tyska fredsrörelsen ställde sig Fischer i december och applåderade Clintons och Blairs bombkrig mot Irak. Våren 1999 blev det inte bara applåder - Tyskland, med bl.a. Joschka Fischer i spetsen, gick nu aktivt in med sin krigsmakt i NATO:s krig mot Jugoslavien.

Det hela belyser problemet med oppositionspartier som plötsligt hamnar i maktens centrum. Plötsligt är all kritik och alla ställningstaganden från oppositionstiden såsom bortblåsta - man anpassar sig snabbt till de villkor som krävs för att få vara kvar i maktens centrum. Det viktigaste är inte längre den politik som man för - utan att till varje pris få behålla sin maktposition.

Man kan då undra vad det är för mening med att bilda nya partier. Det var ju knappast för att föra bombkrig som "Die Grünen" en gång bildades i Tyskland.

*

Lite av samma problematik har miljöpartiet i Sverige varit inblandad i de senaste veckorna. Även om (mp) inte sitter i själva regeringen så har man ju ett nära regeringssamarbete med (s) och (v) efter valet -98.

Partiet har med rätta kritiserat NATO:s bombkrig på Balkan och man har också hårt kritiserat EU:s utveckling till en europeisk militärmakt och den svenska regeringens stöd för detta. Man skulle t.o.m. "frysa" samarbetet med (s)-regeringen om den inte la in sitt veto mot EU:s militära samarbete när EU:s ministerråd sammanträdde i Köln.

Nu blev det inte så - Göran Persson struntade i den svenska neutraliteten och alliansfriheten och gick med liv och lust in för EU:s militära samarbete.

Men mp:s "frysning" varade inte så länge. Efter ett partistyrelsemöte den 19-20 juni kom man fram till att inte avbryta samarbetet med (s)-regeringen. På presskonferensen efteråt kunde man se ledande miljöpartister göra en politiskt betingad omformulering om innebörden av ordet "alliansfrihet".

Kölnbeslutet skulle inte försvåra för Sverige att vara militärt alliansfritt även i framtiden, sa man. Sveriges alliansfrihet är trovärdig.

Resonemanget är väl detsamma som hos (s)-regeringen. Trots att Sverige kan delta i EU:s militära aktiviteter är vi ändå "alliansfria" - det är ju inget gemensamt försvar som det handlar om. Men gemensamt miltärt anfall - eller "fredsframtvingande åtgärder" som det heter på NATO-språk - går det tydligen bra att medverka i utan att det försvårar alliansfriheten!

När allt kom omkring var miljöpartiet inte berett att släppa ifrån sig de maktpositioner man fått genom samarbetet med (s)-regeringen. Man ändrade hellre sin politik och sina åsikter. "Kapitulation" kallade socialdemokratiska Aftonbladet det för på sin ledarsida.