Det var moderaterna som i början av 80-talet krävde avregleringar av ekonomin. För moderaterna var avregleringar ett sätt att införa högerns ekonomiska politik i Sverige. Tanken var att om man tog bort kreditreglering och valutareglering, så försvagades möjligheterna för Sverige att driva en egen ekonomisk politik. Vi skulle tvingas anpassa oss till EUs ekonomiska modell, en modell som innebär att det viktigaste är att hålla ner inflationen, men att arbetslösheten får bli det den blir.

Så planerade alltså moderaterna, men det var socialdemokraterna som genomförde den moderata visionen.

Den så kallade "kapitalmarknadsutredningen" var klar i början av 80-talet. Erik Åsbrink deltog aktivt i den. Den sade att man skulle avveckla regleringarna, eftersom de var "ineffektiva" och ledde till "snedvridningar i kapitalfödena".

1985 tillträdde Erik Åsbrink som ordförande i riksbanksfullmäktige. Den 21 november slopades med omedelbar verkan ett antal regleringar för banker, bostadsinstitut och finansbolag. Det var det här som senare kom att kallas för "novemberrevolutionen". Den innebar att kreditregleringen nästan helt försvann. Därefter skedde en successiv avveckling av valutaregleringen fram till 1989. Avregleringarna hade ett direkt samband med anpassningen till EUs regelverk. Medlemsländerna skulle senast den 1 juli 1990 ha avskaffat restriktionerna för kapitalets fria rörlighet över gränserna. Sverige blev inte medlem förrän 1994, men den svenska politiska eliten var ändå besatt av att anpassa oss till EU långt dessförinnan.De här avregleringarna, som skedde i smyg ledde till lysande tider för spekulanterna.

Regleringarnas avskaffande underlättade den omfattande kapitalflykt som skedde under 80-talets sista år. Miljarderna flödade ut ur landet.

Avregleringarna underlättade kasinoekonomi och spekulation, inte minst vad gäller fastigheter. Bankernas hämningslösa utlåning av pengar skapade den bankkris som skattebetalarna senare fick betala.

Allt detta gjorde den svenska ekonomiska politiken mer beroende av den internationella penningmarknaden och möjligheten att välja en egen ekonomisk politik begränsades hårt. Det blev nästintill omöjligt att driva en traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik.

Socialdemokraterna hade faktiskt vid sin partikongress 1981 tagit beslut om skärpt valutareglering. Detta nämndes i krisprogrammet "Framtid för Sverige", men också i ett långt partistyrelseutlåtande som kongressen beslutade om.

Finns det nu någon vilja hos den nya majoriteten i Sveriges riksdag bestående av socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet att göra något åt detta elände och återigen börja reglera kapitalet? Det är min gissning att vänsterpartiet och miljöpartiet vill, men kommer socialdemokratin att ha kurage nog att lämna sin högerinspirerade ekonomiska politik och återgå till en socialdemokratisk folkhemspolitik?