Om ett annat Göteborg
- och om massmedias förlorade heder
Vi var 17 från Nässjö som åkte buss ner till Göteborg fredagen den 15 juni
för att demonstrera mot EU. Den äldste av oss var i 80-årsåldern – den yngste
hade nyligen fyllt fem år. Vi åkte buss tillsammans med ett stort antal
Jönköpingsbor – även det en blandning av äldre och yngre.
På vägen ner hörde
vi mycket på radion om kravaller – men kom vid femtiden på eftermiddagen fram
till ett soldränkt Järntorget – lugnt och stilla som en öken.
Vi fikade i
Folkets Hus och hälsade på i "Nej till EU:s" lokaler runt hörnet. Vi trodde då
att det kanske inte skulle bli så många som skulle komma.
Sambamusik och tal dånade ut från ett lastbilsflak. "Sverige ut ur EU" sjöng duon Mats och Spingo i en ny översättning av Lennons "Power to the people". Det var en härlig stämning!
Fler och fler kom. Mängder med demonstranter stod längs med hamnkanalen. Poliser? Nej, inte en enda. Bara våra egna ordningsvakter. Maskerade demonstranter? Nej, inte någon. De hade ändå inte fått gå med i vårt tåg.
Halv åtta gav vi oss iväg. Sjungande, ropande, glada. Solen sken när vi gick fram, led efter led, ut på Allégatan. Det var ett färgglatt tåg. Röda SAFE-fanor. Blåa, röda och gröna banderoller. Lila Nej till EU-märken. Fackföreningsstandar. Handtextade skyltar.
Långa led vandrade fram till sambamusik och talkörer; uppför Sprängkullegatan, vidare längs Vasagatan och sen ut på Avenyn. Efter en knapp timme var vi framme vid Götaplasten. 16 000 människor var samlade. Det var den största svenska manifestationen mot EU som någonsin ägt tum!
Inledningstalet hölls av en gäst från Irland – där man just hade röstat nej till Nicefördraget. Sedan höll Sören Wibe, ordföranden i Socialdemokratiska EU-kritiker, ett fantastiskt tal om den Europeiska Unionen och dess avigsidor. Gudrun Schyman kom därefter – hon inledde med att i skarpa ordalag kritisera de som ett halvt dygn innan vi nu stod hade vandaliserat Avenyn.
Andra talare var miljöpartiets Per Gahrton, centerns Hans Lindqvist, Transports Anton Flink. De hade en fantastisk utsikt från sin talarstol högt uppe på konstmuséets trappa. Götaplasten var ett hav av människor. Efter Jan Myrdals avslutningstal läste en ung kvinna upp ett uttalande mot EU.
Sedan upplöstes allt i god ordning. En korvhandlare utanför teatern gjorde strålande affärer i kvällssolen. Våra egna ordningsvakter stod på de utplacerade containrarna. Av poliser syntes bara en helikopter som svävade och surrade högt ovanför våra huvuden.
*
Det här var den allra största av de tre fredliga jättedemonstrationerna I Göteborg denna vecka. Det var den allra största manifestationen mot EU somöver huvud taget hade ägt rum i Sverige!
Men vad fick man då se den i TV och läsa om den i tidningar dagen efter? Nästan ingenting. Det var som om den aldrig hade ägt rum. TV 24:s nyheter visade några sekunder av den som inledning på ett långt, långt reportage om kravaller, stenkastning och skottlossning.
Aftonbladet hade långt inne i tidningen en färgbild på Gudrun Schyman och Per Gahrton, men åtföljt av en helt ovidkommande text av Anette Kullenberg. Längst ner på sidan på stod – och sannerligen inte med den största rubrikstilen – "De flesta valde att demonstrera fredligt".
I Göteborgs-Posten fanns det en svartvit bild inne i tidningen. DN hade ingen bild alls, bara lite text uppe i ett hörn. Den liberala Expressen, Sveriges näst största kvällstidning, hade inte en bild, inte en rad, inte ett ord, inte ett kommatecken…
*
Nej, vår väldiga demonstration var inte ett dugg intressant för media. Nätverket Göteborg 2001, som stod som organisatör tillät nämligen inga maskerade demonstranter. Där fanns alltså inga svarthuvade huliganer att ta häftiga bilder på. Bara en "Farmor för Fred", en "Småbrukare mot EU". Pensionärer från Vetlanda med hemmagjorda plakat. Lille Daniel från Nässjö, fem år, som låg och sov i sin kärra genom hela demonstrationen…
Vår demonstrationsledning hade kommit överens med polisen om att det, utöver trafikpoliser, bara behövdes sex (6) man som bevakning. Resten skulle våra egna vakter klara. Fler poliser såg jag inte heller. De satt i en liten polisbuss vid Vasakyrkan när vi passerade där. Allt var helt fredligt då. Men ointressant för media.
Inte heller något av talen som hölls vid Götaplatsen såg jag någonsin i TV. Ingen Sören Wibe, ingen Per Gahrton. Ingen panoramabild över de 16 000 som stod och lyssnade.
*
Visst, det går inte att förtiga kravaller, skottlossning och våld. Men när man BARA visar detta? När en kastad gatsten blir mer värd i media än tiotusentals fredliga demonstranter? Vilket budskap ger man då till den som i framtiden vill protestera mot makt och överhet?
En bild i DN:s kulturdel från lördagen den 16 juni är nog så talande; där ser man en ensam svarthuvad person som svänger med en fana – och omkring flockas tiotals fotografer…
Men vi som gick från Järntorget till Götaplasten var med om något helt annat. Vi var med om en fredlig jättemarsch, vi var om ett annat Göteborg den 15 juni. Det Göteborg som media inte ville visa.
Men det HAR hänt! Vi vet det! För vi var där!
Thomas Erixzon
Juni 2001