Nyårstal Norra Sandsjö kyrka nyårsdagen 2008

”I syfte att genomföra den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska medlemsstaterna ställa civil och militär kapacitet till unionens förfogande för att bidra till de mål som fastställs av rådet. De medlemsstater som tillsammans upprättar multinationella styrkor får även ställa dem till förfogande för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.

Medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet (2 ggr). Byrån för utveckling av försvarskapacitet och för forskning, anskaffning och försvarsmateriel ska identifiera de operativa behoven, främja åtgärder för att tillgodose dessa, bidra till att identifiera och i förekommande fall genomföra varje åtgärd som behövs för att stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas, delta i utformningen av en europeisk politik för kapacitet och försvarsmateriel samt hjälpa rådet att utvärdera om den militära kapaciteten har förbättrats.”

Så står det i ”ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM UNIONENS YTTRE ÅTGÄRDER OCH SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM DEN GEMENSAMMA UTRIKES- OCH SÄKERHETSPOLITIKEN” kapitel 2, avsnitt 2, artikel 23a, punkt 3.

Detta är taget ur ”Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen”, undertecknat av bland annat statsminister Fredrik Reinfeldt och EU-minister Cecilia Malmström den 13 december i år.

*

En av de viktiga förändringarna i texten ovan är att ”säkerhets- och försvarspolitik” blivit inskrivet. I det nu gällande fördraget står det enbart om ”utrikes- och säkerhetspolitik”. Här en glidning som jag tycker är illavarslande, speciellt eftersom det också slås fast artikel 28a punkt 1 att (och lyssna nu):

”Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska utgöra en integrerande del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Säkerhet och försvar blir en integrerande del av utrikes och säkerhetspolitik. Detta är en utvidgning av punkterna i den nu gällande artikel 17 i Nicefördraget.). (Vidare) Den [säkerhets- och försvarspolitiken] ska tillförsäkra unionen en operativ kapacitet som stöder sig på civila och militära resurser. Unionen kan använda dessa resurser vid uppdrag utanför unionen för att bevara freden, förebygga konflikter och stärka den internationella säkerheten i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga. Dessa uppgifter ska genomföras med kapacitet som tillhandahålls av medlemsstaterna.”

Detta hänger intimt samman med det som kallas Nordic Battlegroup. På försvarsmaktens egen hemsida kan man läsa om denna styrka som innehåller 2.800 soldater varav 2.300 från Sverige – resterande 500 kommer från Finland, Norge, Irland och Estland. De ska – som en planeringsförutsättning - kunna sättas in inom en diameter på 12.000 km med Bryssel som centralpunkt.

Detta var punkt 1 och jag går vidare med punkt 2:

”Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik (2 ggr). Den kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta. Europeiska rådet ska i så fall rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser”

Ytterligare steg har alltså tagits i riktning mot en EU-krigsmakt. Vi vet att de flesta EU-länderna är med i NATO. Vi vet att det ännu inte finns någon riktig EU-armé. Detta betyder att det givetvis är de EU-länder som är med i NATO som kommer att vara styrande för utvecklingen – dvs NATO kommer att vara hästen som drar EU-vagnen.

På EU-upplysningens hemsida kan man läsa att:

”År 2000 fastslog EU flera principer för samarbetet med NATO och deltagandet av europeiska NATOmedlemmar som inte är medlemmar av EU. Samarbetet mellan EU och NATO ska:

- ömsesidigt förbättra militära kapaciteter i respektive organisation.

- stärka båda organisationernas krishanteringsförmåga.

- Respektera de båda organisationernas autonomi och samtliga medlemsländers intressen.

- bygga på principerna i FN-stadgan.

De europeiska NATOmedlemmar som inte är medlemmar av EU ska bli informerade om EUs arbete på detta område och kunna delta i EU-operationer med NATO-resurser.

NATOmedlemmar som inte är med i EU ska alltså kunna delta i EU-operationer med sina NATO-resurser.

Detta är något som finns avtalat mellan EU och NATO – det kallas ”Berlin plus-avtalet”. Avtalet omfattar:

” - garanterad tillgång till NATOs kapacitet för planering och strategisk ledning

- förmodad tillgång till andra NATO-resurser och gemensamma tillgångar

- olika arrangemang för ledning av EU-operationer med NATO-resurser

- anpassning av NATOs försvarsplanering för att inkludera arrangemangen med EU”

Dessutom gäller att:

”Europeiska rådet beslutade 2003 att stärka samarbetet mellan NATO och EU genom att inrätta en EU-cell vid NATO-högkvarteret, kallat SHAPE (Supreme Headquarters Allied Powers Europe). Samtidigt ska NATO placera ut sambandsmän vid EUs militära stab.

*

Kan sammanblandningen av EU och NATO bli tydligare. I Lissabon fördraget står det att hänsyn ska tas till NATO på olika sätt och där står också i ett protokoll som rör ”DET PERMANENTA STRUKTURERADE SAMARBETE SOM INRÄTTAS GENOM ARTIKEL 28A I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN” att:

”de höga fördragsslutande parterna

[…] är övertygade om att en mer framträdande roll för unionen när det gäller säkerhet och försvar kommer att bidra till vitaliteten hos en förnyad atlantpakt, i samklang med ”Berlin plus-arrangemangen”

Jag har i detta korta anförande bara uppehållit mig vid delar som rör utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, men ändå inte hunnit berätta om Europeiska försvarsbyrån, den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik – EUs utrikesminister - och det faktum att Lissabonfördraget slår fast att en kärna av medlemsländer kan gå före i upprättandet av gemensamma EU-styrkor.

Jag beskriver heller inte de delar som indirekt kan påverka försvar och säkerhet såsom passareller och kompetens-kompetens – vilket innebär att EU i sig självt kan utvidga sina befogenheter, att euron ska bli EUs valuta – och Sverige har inte bett om något undantag efter folkomröstningen, de delar i fördraget som påpekar att vad medlemsländerna än gör så ska de arbeta för EUs mål i alla dess delar, främja EUs intressen, hjälpa EU att fullgöra sina uppgifter, avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av EUs mål, etc etc.

Det är tänkt att riksdagen ska besluta om Lissabonfördraget så att det kan träda i kraft 1 januari 2009. Med tanke på de stora förändringar som det nya fördraget innebär för utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik borde det inte beslutas förrän det varit en folkomröstning eller åtminstone vänta till efter riksdagsvalet 2010, så frågan kan diskuteras ordentligt i en valrörelse.

Uno Kenstam